Jaha. Så publicerade man ett storvulet, inte så lite hjärtslitande brandtal om hur totalt egalt det är mig om matlagandet fallerar och bloggande står stilla; jag ägnar mig ju åt Det nya livet. Och vad gör man? Senaste dagarna har jag lagat något alldeles frenetiskt. Det kan bero på något slags nedärvt beteende; en hamstergen som aktiveras av oxytocinet. Men mest är det nog rent självförsvar: just nu trädgården eller jag.
De små taniga dragonplantorna som förde en tynande tillvaro på försommaren har förvandlats till ett smärre buskage. Salvian ser snudd på hotfull ut. Och äppelträden som vi räknat ut efter en övernitisk beskärning ger en rejäl skörd. Och så kommer mamma för att muta in det nya barnbarnet och “råkar” lämna en kasse plommon. Väl medveten om att vårt plommonträd snart kommer att ge skörd. Och i samma veva lyckas jag få till mitt livs bästa klyftpotatis, ett recept som är för likt ett i Sydis för att jag ska kunna placera det där. Och är inte laxrätten jag snodde ihop igår lite för snygg för att bara figurera på facebook?
Ja, som ni förstår blir det kanske en del bloggat här i alla fall. Låt vara att en del rätter kan ha en bismak av desperation. Ett litet aber är till exempel att bebisen är livrädd för mixern och vrålar i högan sky när jag kör den. Så det lär bli mycket mortlat i höst. Idag han jag laga örtsocker, örtsalt, babymat med bakade tomater samt BBQpork och dessutom hann jag sno ihop tre sorters plommonmarmelad.
Men vi börjar med en hederlig frågelåda på Twitter i morgon 20.00-21.00. Ställ redigt formulerade och avgränsade frågor som går att besvara enkelt. Däremot får ni gärna ställa följdfrågor och hur många frågor ni vill.
Kommentarer
12 svar till ”Frågelåda på Twitter torsdag 20.00-21.00 (samt något av ett tillkorsetkrypande)”
Trevliga besvär! Gratulerar!
Romkruka är alltid gott. Bra med plommon då.
Ingen är gladare än vi över detta krypande till korset!
Först: stort GRATTIS!
Sen: jag kan dela med mig av min erfarenhet av småbarnsåren: aldrig i mitt liv har jag lagat så mycket mat och bakat så mycket bröd som under sönernas första år. Jag hade en tanke då för 15 år sen om att Vårt Första Barn minsann inte skulle få en enda burk köpt barnmat, vilket han heller inte fick. Inte Vårt Andra Barn heller. Under ettans första år köpte jag heller inget bröd förutom knäckebröd, allt det andra matbrödet bakade jag. Bakandet släppte jag dock lite när tvåan anmälde sin ankomst ett och ett halvt år efter ettan. Barnen fick hemgjorda grönsaks-och fruktpureér. Hemgjorda fisk-och köttpureér, egenlagad gröt gjord på vanliga havregryn körda i mixer, inga konstiga smaksatta barngrötspulver osv osv.
Jag tror på det där nedärvda beteendet. Men jag tyckte också att det var så in i norden ROLIGT att laga mat till denna nya lilla människa som dumpit ned hos oss, det var en alldeles ny typ av vardagslycka.
Rickard: Tack!
Tobias: Jag älskar alla dessa underbara bestyr med sötsaker. Problemet är att jag inte gillar sött.
Annika. Tack!
hazelnut: helt rätt inställning! Om man tycker att det är kul ska man göra det. Inte om det blir ytterligare ett stressmoment. Får se hur det blir för mig, möjligt att jag vill lägga den lilla, lilla egentiden på annat.
Jag tror bebisen kan vänja sig vis mixerljudet rätt snart.
Jag håller med Hazelnut, det är oerhört roligt att laga mat åt sina barn!
Åtminstone när de inte ratar den!
Omvända roller: Ju äldre jag blev desto mer och mer förstod jag att min kära mamma verkligen inte kunde laga mat så från att jag fyllde 11 var det jag som stod för matlagningen. Till mammas lättnad!
Ratar de den så kan man väl helt enkelt trösta sig med att de små liven inte vet bättre! ;-)
Kul!
Just när man tror man förstått hur de små funkar ändrar de sig till något helt annat så du kan nog snart ta fram mixern igen :-).
Sonen satt i selen första året och luktade på alla kryddor och tuggade lökbitar och annat kul och farmor har numera lite problem – ska hon laga kryddbefriad mat som kusinerna äter och Putte ratar eller kryddad mat som Putte äter och kusinerna ratar.
Skratt!
välkommen i gänget ;-)
Det ÄR roligt att återupptäcka maten med små barn. De reagerar helt efter eget huvud och öppnar både ögon och annat på en själv…