Idag firar Magnus och jag fyra härliga år tilllsammans med att äta hemgjorda fiskburgare med dillchimichurri och nästan smälla av i värmen.
Fyra år. Det är det längsta förhållande jag haft, och också det enda där inte den där magpirrande känslan av nykärlek försvunnit. Tvärt om har den snarare växt sig starkare. Jag blir lycklig och nästan elektrifierad varje gång jag ser karln, om han så bara varit och slängt sopornaq eller hämtar mig vid färjan efter en arbetsdag.
Vi känner varandra innan och utan och kan utan glapp fylla i varandras meningar. Vi säger ofta samma saker inte bara exakt samtidigt, utan även med samma betoning. Jag vet precis i vilken stund Magnus kommer börja svära argt när ett redskap strular. Han ser på sekunden när jag börjar lacka ur över en skuren majonnäs. Och vi vet hur vi avväpnar varandra med fåniga skämt. Han lugnar mitt fladdriga sinne och jag rycker upp honom ur hans jämnmod. Tillsammans fungerar vi betydligt bättre än vad vi gör var för sig.
Det låter säkert dödligt trist och ganska så långt från den den där himlastormande kärleken som saluförs av Hollywood, men passion brukar oftare resultera i krossade tallrikar än att sätta sig ned med en måltid tillsammans. Faktum är att jag aldrig i mitt liv varit lyckligare. Eller kärare. Och framför allt är jag för första gången i mitt liv helt tillfreds. Det är inte en känsla att förakta.
Kommentarer
17 svar till ”Fyra år av tvåsamhet”
Åh, så fint du skriver. Jag är lite tårögd nu. :-)
Nej, det låter inte alls dödligt trist, det låter fint.
Vad härligt! Precis så här känner jag för min Anders :)
Vackert uttryckt.
Lycka till även framöver.
Låter så underbart
säger bara Grattis, njut av varandra
Kram
Lycka till-jag skrev om dig i min andra-inte matrelaterade blogg.
Susanne F: Tack! Och jag blir själv lite tårögd av att vara så här kär…
Julia: Jag hoppas att du och din blivande får det lika bra. Minst!
Emmas kök: underbart! Fortsätt så.
Örjan: tack. Vi hoppas på fortsatt lycka. Men vem vet – lycka är ju tyvärr ingen beställningsvara….
Lennart: Kram själv! Hoppas du får lika mkt kärlek till vardags.
Att hitta kärleken precis som du beskriver och värd alla abborar i guld! Lev livet, ät gott och njut av att kunna dela livet med “din halv apelsin” (som vi säger på spanska).
:D
PS: kärlek är underskattat! Mer sån’t!!!
Man blir alldeles varm inombords. Grattis ni bägge till varandra!
Grattis i efterskott! Kram
Du skriver så fint om något så fint. Du har i allmänhet en sjujävla förmåga att beröra i alla dessa personliga inlägg. Och din och Magnus kärlek till varandra – den lyser tamigsatan igenom varje gång han nämns. Så tack, Margit! Fint detta.
Grattis!
Fint!
det bästa av allt, känslan av trygghet och att man har någon som vill ens bästa i vardagen! :)
Det är alltid lika betryggande med beskriviningar av den vackra verkligheten.
Dödligt trist?! Var har du fått det ifrån?
Att hitta sin tvillingsjäl, att den personen älskar en tillbaka, att få förhållandet att fungera… Det är ett jäkla mirakel, ditt livs största bedrift!
Det finns inget vackrare än äkta kärlek och den måste behandlas varsamt. Njut av din kärlek och känslan av att vara lycklig, det förtjänar du (och alla andra också för den delen)!
Jag önskar bara att det hände mig också…:)
Gabriela: min halva apelsin, den var fin!
Plastfarfar: tack!
Evelina: tack och kram på dig med.
Adam: tack så mycket! Det här med personligt är en svår balansgång. För mycket blir lätt navelskåderi, för lite blir ointressant.
Anneli: tack!
Lotta: tack!
Mikaela: ja, det var väldigt vackert uttryckt…
krakel: den finns där, lyckan. För dig också, det kan jag nästan lova. Även om det är klen tröst nu så blir allting bättre med åren. Lite tristare, men mycket bättre.
Linda: Nja, när jag skrev dödligt trist överdrev jag lite för formens skull. :)
Och jag önskar verkligen kärleken drabbar dig också. Det borde vara alla förunnat!