Gösjakt: En dag med Fred Widlund

Jag vet att det blivit väldigt mycket tjat om en viss Fred Widlund den senaste tiden. Men förlåt, det kan inte hjälpas! När man får chansen att hänga med en nästan jämnårig och djupt sympatisk människa som dessutom är medmatnörd och insjöfiskare förstår ni väl hur välgörande det är?

Vår rätt blöta kväll tillsammans i lördags resulterade i en ännu blötare söndagsmorgon eftersom det bestämdes att jag skulle följa med ut och vittja gösgarnen klockan fem på morgonen. Det var en helt fantastisk upplevelse (jag fick klappa en len lake och lukta på en gurkig nors!), men det resulterade inte i några bilder eftersom jag var på tok för trött (läs: bakfull) för att komma ihåg kameran.

Så i onsdags var det dags för ett nytt försök. Fem på morgonen, på veckans enda lediga dag inställde jag mig vid familjen Widlunds brygga. Det regnade men luften var behaglig. Kameran hade jag vattensäkrat (med plastpåsar och eltejp), men jag glömde att ta med mig något att torka linsen med. Därför är bilderna en aning oskarpa.

Fred guidar mig bland småöarna samtidigt som vi vittjar näten. Fagerön, Sparin och en massa andra öar som jag inte minns namnet på. Några hägrar, en skarv och massa fula trutar såg vi också.

Bifångsten vid gösfiske är typ femtioelva nors (som jag fick till mina evinnerliga köksexperiment till trutarnas stora förtret!) och en massa sorgsna diskusformade braxar. Är braxen inte för stor är den utmärkt att mata fiskgjusarna med. Fred visslar och håller upp fisken och vips så kommer en mäktig fiskgjuse och cirklar runt båten.

När man sedan kastar ut braxen sänker den vackra och rätt skräckinjagande fågeln sig ned och grabbar tag i bytet med sina kraftiga klor. En helt fantastisk syn, även om det var omöjligt att få en bra bild.

Sju kilo gös blev det, även om just den här var rätt så död. Men för någon vecka sedan fick Fred över 30 kilo. Det ni!

Det klurigaste var att pilla fisken ur näten. Framför allt gösen eftersom man lätt sticker sig på de sylvassa fenorna och därför måste ha gummihandskar på. Då halkar gösen runt och bråkar och man får jobba med råstyrka i stället för med fingertoppsprecision. Jag lyckades ändå rätt bra till slut (tycker jag själv). Och bilden är inte blurrad, det är bara kondens på linsen. Lika bra det, med tanke på hur jag ser ut.

Här övningsfiléar jag en stor fin gös som jag sedan fick med mig hem. Det gick väl någorlunda bra tack vare Freds pappa Rolands eminenta handledning. Som den gentleman han är hjälpte Fred mig att ta tillvara på göskinderna. Notera mina mycket snygga byxor – visst övertygar jag nästan som fiskare?

Roland filéar och byxar en abborre snabbare än det går att säga bottengarn  – efter ett helt liv som insjöfiskare kan han onekligen sitt jobb. Att han dessutom har simultanförmåga nog att berätta underbara anekdoter under tiden gör det hela inte mindre fascinerande att åskåda.

Efter att vi tagit tillvara på gösen bjöd Fred på vad som kan ha varit den godaste smörgås jag någonsin ätit: den var fylld med rostbiff, potatissallad, balsamicomarinerad lök och tomater från Torbjörn och Maria. Jag hade kunnat äta typ tio till efter några timmar till sjöss. Varför får man sådan aptit av att sitta i en båt?

Så småningom travade jag hem med en stor påse nors, min slamsigt filéade gös och ett paket abborrfiléer som världens raraste Roland stack åt mig. Jag tog ett långt bad, skrubbade (de flesta) fiskfjällen ur håret och fylldes av en djup beundran inför Fred och Roland. Tänk att göra det här varje dag – vecka ut och vecka in. Alltid blöt, ofta lite småkall, aldrig sovmorgon.

Jag kommer äta mina abborr- och gösfiléer med andakt hädanefter eftersom jag vet vilket slit som ligger bakom varenda filé.

Tack Fred och Roland för en alldeles fantastisk dag!