Nationaldag i fagra nazisthagen, solen sken och fåglarne sjöng och hemma väntade korven

Linköpings vackraste plats? För dagen gräsänkling gick jag mig en lång nationaldagspromenad i hagen vid naziststenen, ett vägskäl där den lokala nazistföreningen i gammal tid brukade samlas för att sjunga fosterländska sånger och elda varandra med tal och ord. Att de hamnade just där var ingen slump; de ansåg att det var den naturskönaste platsen i trakten, den ideala fonden för bruna sammankomster. Idag är själva naziststenen borta, den sprängdes av ett nitiskt befäl på den tiden Tinnerö var ett militärt övningsområde. Men namnet på platsen lever kvar. Och vackert, det är det fortfarande. Jag är speciellt svag för den här typen av natur, lite igenväxta betesmarker med ängsblommor och gräs längs de stigar som slingrar mellan hasselbuskar, järnåldersrösen och enorma gamla ekar. Det var riktigt varmt idag, solen tryckte fukten ur marken och det luktade dovt och grönt. Sommarblommorna hade kommit: midsommarblomster, hundkäx, mandelblom, kattfot och de underbara smörbollarna. På ängarna vid sidan av hagen bredde ett hav av smörblommor ut sig, ett hav säger jag, ett sådant man kan drunkna i. Av vårblommorna fanns inte mycket kvar. Några överlevande vitsippor hukade bakom en buske och liljekonvaljerna hade sorgkanter. Göken hade fått tokspel och gol oavbrutet. Jag hade en påse med mig och plockade ihop en ängssallad efter hand, ett blad i taget. Det blev en brokig samling till slut: ängssyra, bergssyra, våtarv, ängsbräsma, åkermynta, kärleksört, violer, gökärt, maskrosblad. Penningört hittade jag också, jag äter inte penningarna direkt utan mortlar dem med salt och olivolja och får en underbar och pepprig dressing som jag funderar på att söka patent på. Ängssalladen skulle jag ha till korven som väntade hemma, en egenkomponerad och egenstoppad korv jag gjort klar på förmiddagen. Korven förtjänar ett eget stycke, så lyckad blev den. Köttbasen var fläskkarré och späck (rejält med späck) och jag hade kryddat den med ramslök, spansk körvel och – gråbo. OK för ramslök och spansk körvel tänker ni nu, vitlök & anis passar bra med fläsk det vet ju alla, men gråbo? Det var en chansning, det erkännes, men en chansning som gick hem. Gråbo har jag funderat på rätt länge. Denna för många förhatliga släkting till malörten har en viss kryddig karaktär, men inte så tydlig att den fungerar som krydda och den är inte god nog att äta som sallad. Någonstans har jag läst att gråbo använts som fyllning i kyckling, och den lite beska smaken borde onekligen kunna bryta av på ett bra sätt i fet och stabbig mat, ungefär som en bäsk rensar gommen efter fet julmat. Några småruskor gråbo fick alltså gå med ramslöken och körveln i korvsmeten, och det blev en bra kombo som jag nog kommer att använda igen någon gång. Dessutom fick jag idéer kring andra växter jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med. Både renfana och rölleka är kryddiga och distinkta i smaken men är inget jag vill äta bara sådär. De ska få göra tjänst genom att fylla ut brösthålan i en kyckling, och som kryddning i en fläskfärs nästa gång jag gör en, kanske blir det rent av en korvsmet till i sommar. Jag avslutar nationaldagen med att åka till Stjärnorps ravin ikväll för att lyssna på näktergalen och grunna över alltings förgänglighet. Heja Sverige!