Grönbete på saltängen

Två dagar innan vi kom till Ramsvik, nära Smögen och Hunnebostrand, dök brännmaneterna upp på allvar. Det känns sådär att stå på bryggan i ett semesterparadis och titta ner på en rätt tättpackad massa brännmaneter. Är man på bra humör kan man likna dem vid nebulosor i världsrymden, är man det inte ser de ut som dumpat sjukhusavfall, gamla moderkakor och amputationsrester. Det gick att simma kanske tre meter innan det var dags att väja. Jag var tvungen att titta framåt hela tiden för att inte simma in i alla slemmiga nässeltrådar, och så går inte att simma. Det blev inte så mycket simmande som jag hoppats på.

Rätt trist, eftersom saltvattnet lyfte min annars tunga gump mot ytan så att jag kunde ligga stilla och nästan helt balanserad i ytan. Bara vid ett tillfälle fick jag sträcka ut, men vilket tillfälle. Jag var med familjen på utflykt i Grosshamn, en vik på Ramsvikslandet som vetter mot öppna havet. Där var maneterna åtminstone tillfälligt bortspolade. Kvällssolen lyste starkt ner i det klara vattnet och satte av ett grönblått dis som kändes lika starkt åt vilket håll jag än tittade. Det kändes som om jag flöt i en rymd av något slag. Det var bråddjupt under mig, och det är en speciell känsla att simma över ett sånt djup, en slags svindel. Det var en underbar stund. För en stund var det bara jag och vattnet och rytmen av mina armar och kroppens vaggande från sida till sida. Jag förstod där och då varför jag egentligen tog upp simning igen, det är inte de trånga banorna i klorstinkande 25-metersbassänger utan det öppna vattnet, jag och naturen. Jag sänker mig ner i den.

På land snodde ungarna omkring på de släta klipporna, upptäckte och lekte, jag och sambon fick hugga in när det blev lite för spännande. Lekte gjorde jag också. Jag tittade igenom strandängarna och klippstränderna efter något matnyttigt eller spännande, och hittade båda. Växterna måste tåla salt, kyla, hetta och vindpina och de är nästan alla speciella för biotoperna. Den mest förunderliga är havssältingen, åtminstone vad gäller smaken. Den ser ut som ett groblad eller en kämpe med smala, nästan strålika blad, men är inte speciellt nära släkt med kämparna. Smaken är något salt, och aromen som färsk koriander – korianderblad, alltså. Kanske finns där också något, något litet av salmiak, eller är det resultatet av ett önsketänkande? Salmiak och koriander borde passa ihop, hur som helst.

Strandkål sägs vara sällsynt, men på Ramsvikslandet ser jag den lite varstans. Den har feta, vaxartade blad för att som så många andra växter kunna stå ut med torka. Smaken är klassiskt kålaktig, jag har provsmakat och även gräddstuvat ett litet blad, inte helt i linje med reglerna för reservatet men ibland måste jag bara få veta. Kanske finns där också en liten extra sälta. Många av växterna på strandängen utsöndrar saltet de tar upp genom bladen. Strandkålen har en underbar färg, lite som grönt sjukhuslinne.

Den godaste växten jag smakade var glasört. Den är nästan löjligt anpassad till strandängen. Namnet kommer från att den ser ut att vara skulpterad av glas. Bladen är små och ligger liksom infällda i den ledade, köttiga och krispiga stammen. Smaken är friskt salt, som havsvatten i stelnad form. Till och med barnen smakade – de har börjat lita på mig nu. Vad mer då. Saltarv. Strandmålla. Saltmålla, som är sällsynt och ser ut som om den skulle kunna trivas på planeten mars. Havsnarvens feta blad smakade gott, som saltade gurkskal. Och så allt som inte äts. Trift, klockljung, strandglim. Blåhallonen var inte riktigt klara. Men jag tog det sista smultronet för sommaren, det får bli det sista. Moget och sött, ett smakminne att hålla kvar.

Alla borde ta sig till Ramsvikslandet någon gång i livet. Som en vallfärd. Inlandsisen och smältvattnet har gått hårt åt klipporna, de är släta och flata som ingen annanstans. I solnedgången skimrar de som hud, skrev jag för ett år sedan. Jag ser inte någon mening i att ändra på den beskrivningen.

Barnen tog jag själviskt med till de stenar där barn jag lekt, och de lekte själva, kanske gick de där jag själv gått en gång. Kanske kommer de att känna det jag känner för platsen. Det blir som det blir.