Alla har vi vår egen stil när vi svassar fram genom livet, vår egen klädstil, våra naturliga och genom åren upplockade egenheter och vår alldeles unika karaktär (inbillar vi oss i alla fall). När det kommer till äggröra har jag blivit tämligen bestämd på hur en sådan skall göras, jag vet inte om ni håller med (och det behöver ni förstås inte göra), men det får jag väl snart veta.
Det jag menar är följande: när jag blandar i mjölk, grädde eller vatten i äggen innan jag gör röra på dem så får äggröran inte alls den konsistens jag vill ha. Den smakar då mer som hackad ugnsomelett och ger inte den cerebrala mättnad och tillfredsställelse som den äggröra ger där vätskan tillsatts precis i slutet. Eller vätskan, i det läget är det bara grädde eller crème fraîche som gäller, för att avstanna rörans koagulering och för att smörja upp densamma till den oemotståndligt krämiga konsistens som får vår treåring att understundom önska sig gul gröt till frukost.
Här är min äggröreprocess i sammanfattning: dra på snabbplattan till max, ställ på en tjockbottnad kastrull med en lite för stor smörklick i, ta bort kastrullen när klicken getts tillräcklig fart för att så småningom smälta helt. Vispa sönder äggen i en liten skål, med saltet med från början, peppar kan man ha i efter smak när man vill. Häll över äggen i kastrullen med det smälta smöret och börja genast att köra runt med en slickepott, så att där inte bildas några stora, hårda klumpar. Ställ ner kastrullen på den riktigt heta plattan och ge den en impuls av värme som kan sprida sig uppåt i äggröran, och ta sedan bort kastrullen igen, glöm inte att slickepottens arbete aldrig skall upphöra. Ge röran ett antal värmestötar på det här sättet tills den koagulerat fint (i och med att värmen inte är konstant och låg blir där ändå textur på det hela, inte bara en trist, slät äggkräm) och avsluta genom att röra ner en skvätt kall grädde eller en matsked crème fraîche. Låt inte röran ligga och mölja i kastrullen sedan utan häll upp den i din utvalda äggrörecontainer omedelbart medan du har kontrollen, röran kan snabbt vända sig emot dig likt ett Frankensteins monster och bli kompakt och oätlig.
Det här är för närvarande höjden av min matlagning, man kan utan att ljuga säga att det är den enda matlagning jag företar mig just nu, men det kan svänga snabbt.
Kommentarer
19 svar till ”Gul gröt! kräver treåringen”
Påminner rätt mycket om Gordon Ramsays metod: http://lifehacker.com/5199462/gordon-ramsay-demonstrates-the-perfect-scrambled-egg-breakfast
Skillnaden är att han lägger i saltet senare.
“…ligga och mölja i kastrullen…” Mölja: underbart, användbart närke-ord <3 Tack Peter, jag trodde nästan jag var ensam om att använda det ordet.
Känner du igen "növvla"?
Well spotted, Kent, det var tack vare Gordon jag kom vidare ifrån omelettstadiet med min äggröra. Att tillsätta saltet från början kommer ifrån Lisa Förare Winbladh, det lirkar upp proteinerna och skall göra röran krämigare.
Hazelnut, det är märkligt att inte “mölja” spridit sig i landet, istället håller man fast vid det trista “prokrastinera”. Min mormor hade ett helt batteri av närkingska verb, som strickla, gavla och gruska. Men növvla känner jag inte till, vad är det?
Intressant, då ska jag testa det också.
SAOL
mölja – sörja, virrvarr
prokrastinera – är inte med
http://sv.wikipedia.org/wiki/Prokrastinera
av lat. procrastinare, av prefixet pro-, och crastinus, hörande till morgondagen, av cras, i morgon])[1] eller uppskjutarbeteende innebär inom psykologin vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter.
Aha, samma betydelse som i tyskan och engelskan.
Är det annorlunda i Närke?
Jag roade mig med att googla på “mölja” och hittade mängder av betydelser i helt olika sammanhang. Säkert är mölja i betydelsen prokrastinera ett dialektalt uttryck utan större spridning (ännu). Min mamma sade att jag gick och möljade när jag gick och drog ut på att t.ex. gå till skolan för att det regnade ute. Kanske ordet till och med är begränsat till Närkes Kil?
Peter: Helt rätt, när man möljar sölar man med något eller draaaar ut på tiden med något precis som du beskrivit. Det är möjligt att det är begränsat till Närkes Kil, gullig tanke där :-)
Min mamma (bördig från Garphyttan) har, precis som din mormor hade, en uppsjö av mycket användbara närkingska verb.
Jo, növvla betyder att man fumlar med något, t ex när man försöker knäppa en knapp som inte riktigt vill i knapphålet. Növvlar gör också hästen när den söker med mulen och liksom spetsar till överläppen när den ska ta en sockerbit från en utsträckt handflata. Du förstår vad jag menar?
Men de tre verben du ger exempel på från din mormors ordlista känner jag faktiskt inte inte. Jo, strickla, men jag vet inte vad det betyder.
Strickla: vackla runt i för höga klackar.
Gruska: äta väldigt ivrigt, som när man är ruskigt hungig.
Gavla: driva runt om kvällen, eller utan mössa när det är kallt ute.
Hon hade ett par ord till, men jag undrar hur många som var rotade i närkingsk tradition och hur många hon kom på just där och då…
Javisst! Strickla betyder just vingla omkring i för höga klackar – nu kom jag på det, mamma och pappa använde sig av detta ord båda två. Gruska och gavla kanske ev. är bara din mormors ord.
Mamma använder sig av skrånglig när någon är lång och mager, skranglig alltså. Hon säger också smickfull istället för smockfull, och stink istället för (regn)stänk.Det är möjligt att det är Graphyttevarianten av dessa ord :-)
Min man – bördig från Adolfsberg, påstår att min mor hittat på varenda ord han själv inte känner igen, inklusive sjavig.
Jag ska tänka till och se vad jag kommer på mer. Jag var i Närkes Kil i helgen. Så nu har jag potatis, ägg och Karintorps tomatdressingar så jag klarar mig ett tag.
Som stockholmare med älskat torp i Närke tackar jag varmt för denna dialektskola. Och för äggröretipset. Hazelnut får hälsa mannen från Adolfsberg att uttrycket sjavig är känt vida kring :)
Hon önskade sig gul gröt även i morse, och givetvis fick hon det.
Anna Maria: Javisst, sjavig är ju allmänt förekommande, tror till och med att det är med i SAOL. Men Adolfsbergar’n säger sig aaaaaldrig hört det innan han träffade kära svärmor (tilltro?).
Peter: nu kom jag på: koves. Eller man kanske ska skriva kovès för det är betoning på e. Känner du igen det och vet betydelsen?
Jag vet inte vad det betyder, men känner igen det.
Enligt min (dvs min mammas) mening är en koves något lite knepigt, som man inte förstår riktigt, som man kan klara sig utan. Blindtarmen t ex kan man säga är en koves. En gång sa hon koves-hund om en liten hund av mycket obestämd ras. Mammas egen hund har en lite hängvårta uppe på skallen, det är en typisk koves.
Men min kompis som bor ända bort i Lerbäck kallar en tvärvändning för koves. Fnys, jag tycker hon har missuppfattat hela saken.
Nu kom jag på ett ord till, jag är rätt säker på att min pappa hittade på det själv: bläsig.
Frågor på det :-)
Åh, den äggröran på rostat surdegsbröd! Kanske lite gräslök?
För mig är mölja att ta sig ner i eller genom sörjor, plöja ungefär – ner i äggröran bara. Attans vad svårt det är att förklara, kanske någon annan upplänning kan hjälpa till?
Att mölja sig ner i dialektala uttryck är inte enkelt, och tur är det!
Men det är alldeles….underbart :-)