Höstkänning, andra kapitlet (grubblar, fast ej det lär båta)

Det är nåt med det här nordiska vemodet som finns med oss året runt men som växer sig stort och mäktigt under hösten, årstiden som är som gjord för att kura ihop sig och gå långa promenader längs kalla vatten, med ofokuserad blick och händerna långt ner i den varma jackans fickor och borra sig djupt ner i tankemylla. Varför just om hösten? De mer kliniskt lagda menar att det bara hänger på ljuset och retningen därav på kroppens sinnesceller, men jag tror något annat. Min tanke är att årstiderna i sig gör oss mer medvetna om vad som varit och vad som kommer en gång.

Årstiderna är faserna i naturens bultande hjärtslag som vi räknar så ängsligt. (Existerar ens begreppet vemod där det råder ett kontinuum av dagar, utan årstider eller variation?) Hösten ger oss den känsla av förlust som är själva livsblodet för vårt vemod, förlusten av ljuset och värmen och det lätta livet. Det görs tydligt att ännu en tid av ljus räknats av från vår nota och trädens flammande glöd blir ett återsken från de broar som satts i brand bakom oss. Hösten lär oss att livet kan mätas och räknas i hjärtslag, både det liv vi redan levt och det vi har framför oss. Hur många har vi kvar? År? Passioner? Måltider att minnas? Sorger?

På hösten räknar vi årsringarna inom oss, och det tycker jag att vi skall få fortsätta med.

Här kan ni läsa första kapitlet.