Två år har gått sedan hästlasagnen och vad lärde vi oss egentligen? Jo en sak blev tydlig, att matindustrin numera fungerar som vilken komponentindustri som helst där billigast vinner. Följande text är ett utdrag av boken ”Makten över matkassen” (Arena Förlag) som jag skrivit tillsammans med Anders Ingvarsson.
Hela historien var som ett skämt. En gigantisk fabrik som tillverkade fryst lasagne åt i stort sett hela Europa och där mellanhänderna var så många att den ena handen verkligen inte visste vad den andra gjorde. Dessutom fanns ett inslag av skumma rumänska hästhandlare och slaktare som gav ytterligare must åt hela brygden och utgjorde en dramaturgisk kontrast till svenska företag som bedyrade att de ”samarbetar enbart med utvalda, seriösa leverantörer som vi känner och har fullt förtroende för”.
Det dröjde inte många dagar innan det dök upp ordvitsar som ”Täby Kalops” och foton på fejkade Findusförpackningar med bilder på hästar som stormade fram över ett prärielandskap med texten ”kan innehålla spår av nötkött”. Skandalen var ett faktum och Findus blev det företag som kom att ge hästlasagnen ett ansikte. Men Findus var långt ifrån ensamt. Ica, Coop, Axfood och livsmedelsföretag från femton olika europeiska länder hade köpt lasagne från en och samma fabrik i Luxemburg. Fabriken tillverkar hela 16 000 ton färdig fryst mat per år. Omräknat till enportionsförpackningar lasagne handlar det om fyrtiotvå miljoner sexhundratusen portioner. Lite drygt. När skandalen började nystas upp blev det också tydligt hur långt det var mellan det företag som stod som avsändare på förpackningen och de som levererade råvarorna.
Lasagnefabriken i Luxemburg ägs av företaget Tavola som i sin tur är ett dotterbolag till det franska företaget Comigel. Köttfärsen köpte Comigel från den franska köttgrossisten Spanghero (som senare bytte namn till La Lauragaise för att fräscha upp sitt kantstötta rykte). Spanghero hade handlat från ett av de flera hundra företag som köper och säljer kött i Europa, Draap Trading, registrerat på Cypern, ägt av ett företag på Brittiska Jungfruöarna men med ledning och kontor i Holland.
Vd:n Jan Fasen hade ägnat sig åt hästskojeri förut. Bara något år tidigare hade han dömts för köttfusk när han hade sålt sydamerikanskt hästkött och påstått att det var halalslaktat nötkött, men inte ens detta faktum fick några varningsklockor att ringa. Ingen reflekterade ens över den lilla detaljen att företagsnamnet Draap, blir paard baklänges, vilket betyder just häst på holländska. Draap Trading hade i sin tur handlat sitt kött från olika underleverantörer och det köttet kom som sagt från rumänska hästar och inte franska kor, som det först hade påståtts. I Sverige var det alltså Findus som fick ta den stora PR-smällen, men snart rullades det upp liknande historier över hela Europa. Tavolafabriken i Luxemburg kallades inte utan anledning för ”Europas lasagnefabrik”. Livsmedelsföretag som i åratal hade pratat om ”hemlagat”, ”noga utvalda råvaror” och kvalitetssäkringsprogram stod där nu med byxorna rejält nerdragna och Solkade varumärken.
Skandalen visade på främst två intressanta saker – dels att det bakom de olika varumärkena fanns ett och samma företag som i det tysta tillverkade maten åt dem alla, dels att livsmedelsföretagen, trots alla sina försäkringar, inte hade någon som helst kontroll över vad deras produkter innehöll. Även om skandalen var pinsam så det räckte, insåg nog alla drabbade företag att de hade kommit undan med rena förskräckelsen. Det hade kunnat vara något mycket värre som hade malts ner i köttkvarnarna.
Hästlasagnen berättar historien om den globala maten där ingredienser och råvaror köps in från ett antal olika länder och sedan sätts ihop till en frusen färdigrätt i en anonym fabrik någonstans i Europa. Det kan vara på sin plats att betona att Findus inte är något ondskefullt eller dåligt företag, utan i det här fallet utsattes för ett kriminellt lurendrejeri. Trots det visar historien att det finns stora risker med det globala arbetssätt som många av våra mest kända livsmedelsföretag använder.
Findus framhåller gärna sina skånska rötter. Det startade som ”Skånska Fruktvin & Likörfabriken” i Bjuv, döptes om till Findus 1941 och ägs nu av riskkapitalbolaget Lion Capital med säte i Luxemburg. Det är ett av Europas största företag när det gäller fryst mat, omsätter cirka 13 miljarder kronor och har drygt 6 000 anställda i ett antal olika länder. Findus gör precis som de flesta andra livsmedelsföretag, jobbar på en internationell marknad och plockar råvaror från hela världen. Det kan vara nötkött från Irland, Brasilien och de nordiska länderna, fläskkött från Irland, Tyskland, Danmark och Sverige, kyckling från Thailand och Sverige.
Det som driver den här utvecklingen är inte strävan efter kvaliteter som god smak, högt näringsvärde, god djuromsorg, bra villkor för anställda eller miljöhänsyn. Det är jakten på ett lågt pris. Det omtalade hästköttet var exempelvis betydligt billigare per kilo än nötkött, men ingen ställde frågan hur det kunde komma sig. Effekten av hästskandalen kunde blivit en omsvängning mot ursprung och äkthet. Det kunde ha blivit startskottet för en europeisk folkbildningsvåg om vad som är bra köttkvalitet och god mat överhuvudtaget, där hemkunskapen hade uppgraderats till ett av de viktigaste skolämnena och där bastanta mattanter hade dykt upp i Eurovisionens tv-rutor och lärt folk att klämma på biffarna och ställa näsvisa frågor i köttbutiken.
Men det blev inte riktigt så. Visst pratades det återigen bland tv-kockar, i matmagasinen och i trendrapporter om att laga mat från grunden med bra, ekologiska råvaror från lokala producenter. Och visst ledde också pratet i vissa fall till handling, både här i Sverige och utomlands. Köttbranschens blågula Svenskt Kött-märke vann terräng, även på charkvaror och färdigmat, som ett sätt att tydligt visa varifrån köttet kommer. En annan effekt var att sortimentet av korvar med högt köttinnehåll blev större än någonsin även i våra vanliga mataffärer. De storskaliga matfabrikerna började se över sina recept och Findus lanserade hösten 2014 en ny ”extragod” lasagne. Denna gång med svenskt nötkött. Det skulle dock snart visa sig att dessa positiva händelser bara var på marginalen. I den stora vida köttvärlden var det som om ingenting hade hänt.
När köttindustrin möttes på den internationella IFFA-mässan i tyska Frankfurt bara några månader efter skandalen, var inte äkthet och ursprung de ämnen som var på allas läppar. Mässan som lockade 60 000 besökare från 142 länder är en tillställning som vänder sig enbart till kött- och charkindustrin och det som sägs där är inte riktigt detsamma som sägs i reklamen till oss konsumenter. Den stora trenden handlade i stället om att gå ytterligare ett steg för att sänka kostnaderna för kött genom att tillsätta olika typer av proteinersättningar.
Amerikanska koncernen DuPont, som sysslar med allt från järnvägar till kemikalier och mat, presenterade i Frankfurt ett sojaprotein med en ”överlägsen förmåga” att binda fett och vatten. Proteinet kan därför ersätta en del av köttet i en färs, en korv eller dryga ut innehållet i en tonfiskburk – allt utan att konsumenterna märker något, vilket givetvis är det bästa av allt. I reklamen riktad till matindustrin visade DuPont att sojan var både billigare och stabilare i pris än riktigt kött. ”Maximera profiten!” löd en av rubrikerna som ackompanjerades av diagram som illustrerade hur priset på riktigt kött på världsmarknaden har en tendens att åka upp och ner i ganska våldsamma kast. Varför använda riktigt kött om du kan tjäna mer på låtsaskött?
DuPont är inte ensamt om att utveckla nya preparat som ger maten en fin textur och ett snyggt utseende till en låg kostnad. En av konkurrenterna, ADM från Illinois i USA, lanserade en ”funktionell soja” under rubriken ”Vill du sänka kostnaderna för dina köttprodukter?” Enligt företaget absorberar den funktionella sojan mer vatten och fett än andra bindemedel. Dessutom fungerar den bra att injicera i hela fåglar, att helt enkelt dryga ut kycklingen med soja. Du får mindre fågel för pengarna men livsmedelsföretaget får mer pengar för fågeln, en utmärkt affär!