En person som ätit allt. Det var min första uppfattning om betydelsen av ordet gourmet (i dag är det väl mest ett skällsord), baserat på en TV-film som jag såg för hemskt länge sedan och som jag minns väl. Alltför väl kanske, en del scener står så klart framför mig än idag att jag nog varit där och fyllt i med egna penslar för att förstärka upplevelsen i efterhand. Skulle jag se om filmen idag skulle jag nog bli besviken. Bäst att inte göra det, jag vill inte riskera att få mina ömt vårdade och manipulerade minnen ruinerade.
Icke desto mindre, filmen gjorde intryck. Den hade titeln The Gourmet och manusförfattare var en viss Kazuo Ishiguro som så småningom skulle skriva romaner som The remains of the day och Never let me go. Båda romanerna har filmats, den första med Anthony Hopkins i huvudrollen, välkänd/ökänd gourmet och kännare av inälvsmat i en helt annan huvudroll (se där en riktigt långsökt och slumpmässig koppling som jag ändå inte kan motstå att nämna). Men The Gourmet är en riktigt skruvad berättelse i Twilight Zone-stil om en man (gourmeten) som blivit besatt av att äta allt, precis allt. I den inledande scenen serverades något odefinierat för ett högbrynt, stramt middagssällskap som ytterst motvilligt tvingade i sig vad det nu var som låg på tallrikarna (jag föreställde mig att det var människa de åt, men det var det säkert inte). I samband med den middagen fick gourmeten veta att det faktiskt finns något han inte ätit. Spöke.
Vi gör en lång historia kort, mest beroende på att jag inte minns den mer än i ett fåtal nedslag, bara utvalda scener har bevarats av mitt begränsade och i tysthet fuskande minne. Han kom på något sätt i kontakt med någon som kunde hjälpa honom att locka fram och fånga ett spöke i någon slags fälla, man fick till och med en skymt av spöket innan fällan slog igen. Sedan tillagades spöket omedelbart, som jag minns det på ett spritkök eller liknande. Spökbitarna som låg och fräste och spottade i den heta pannan var skälvande och dallriga och påminde mest om halstrade grytbitar av blåmanet – eller…just det.
Lutfisk hade jag smakat innan jag såg filmen men inte alls begripit varför folk ville äta denna vita, smakbefriade massa med dessa menlösa tillbehör. Men plötsligt kunde jag omvärdera lutfisken, jag kunde se den på ett helt nytt sätt. Att äta lutfisk var ju som att äta spöke! Än idag har jag med mig den här kopplingen, och minst en gång varje år, någon gång kring jul, kommer jag att tänka på filmen och hur den fick mig att ta till mig lutfisken, som idag är en av mina favoriträtter. För lutfisk handlar inte om smak (fisk + tillbehör är en orgie av mildhet) utan till 100% om konsistens, och det finns inget annat som har lutfiskens konsistens, förutom då möjligen spöke, men jag har ännu inte fått tillfälle att bekräfta det.
Och jag tror att jag avstår. Filmen slutade på ett rätt obehagligt sätt för den till slut tillfredsställde gourmeten. När han strosade omkring efter måltiden, tom till sinnes och utan någon kvarvarande drivkraft i livet fick han bittert lära sig att man kanske kan äta ett spöke, men man kan inte döda det.
Kommentarer
8 svar till ”Hur Kazuo Ishiguro fick mig att tycka om lutfisk”
Jamen, konsistensen på fisken kan man ju faktiskt göra nåt åt, det vet du väl:-)
I viss mån ja, men den ligger ändå alltid kring hängmörad manet.
Jag tittade på innehållsförteckningen igår, förresten. Lutfisk innehåller 0% fett, 0% kolhydrater och 6% protein. Och resten? Ektoplasma? ;)
Min erfarenhet är, att ju längre lutfisken får ligga i blöt före tillagning, desto fastare blir den. Det räcker inte med en dag eller två, gärna tre eller fyra. Vattnet ska förstås bytas ett par gånger om dagen, och ibland stoppar jag ner duschmunstycket i hinken där fisken ligger och låter iskallt vatten cirkulera ett par timmar eller mer.
Resultatet blir alltid en fast fisk, som blir så där härligt skivig.
Ingen ektoplasma, här inte:-)
Det låter som att allt jobb med att torka och luta och blötlägga fisken syftar till att få något som efter tillagning ser ut som torsk men inte smakar någonting? ;)
Annars måste jag säga att det är en imponerande matnördsgärning att blötlägga lutfisken i fyra dagar!
Åh, vad fint! Ektoplasma var ett ord jag överanvände som krogkritiker.
Eftersom ektoplasma kan ses som en eufemism för “härdat slem” är nog krögarna glada att du använde det ordet!
Vad är det mest ektoplasmiska du ätit?
Kul läsning, särskilt då jag själv också alltid haft precis samma koppling i bakhuvudet när det är dags för lutfisk. Det har dock aldrig blivit av att ta reda på vad filmen hette, men frågan är som sagt om man törs se om den i alla fall.
Tänk att det fanns en till med samma tanke därute! :)