I am you and what I see is me – en gräsänkling som borde sova

Hum-hum. Torktumlaren mumlar från tvättrummet, TV:n är avstängd liksom de flesta av lamporna. Barnen sover, det vet jag för jag var just inne hos den ena för att rätta till täcket och hos den andra med en slatt välling. Det är någon slags kvällsro som är på väg att infinna sig, tror jag. Fortfarande dröjer de senaste barnskriken i öronen, som en rumsklang eller akustiskt minne som sakta klingar av. Det drar en del i ögonlocken, men det går inte an att gå och lägga sig riktigt än. Det är ju ändå fredag.

Det har strilregnat ända sedan jag åkte från jobbet för att hämta barnen på dagis. Vi tog oss hem på en gång, inga mellanlandningar i sandlådorna. Det strilade medan jag gjorde omeletten, vi åt kalla prinskorvar och fyraåringen ritade och ettåringen pekade och styrde; hon vet vad hon vill ha, jag vet bara vad hon inte får. Det strilade medan vi åt omeletten, medan vi myste i soffan, medan jag nattade ettåringen, läste bok med och nattade storflickan. För ovanlighetens skull ville hon att jag skulle sjunga för henne tills hon somnade. Kanske var det i alla fall regnet mot fönsterblecket som fick henne att somna.

Och det strilregnar ännu. Det är becksvart ute och det är knappt asfalten ids glänsa. Då och då virvlar ett nattfly upp emot gatlampan utanför rumsfönstret, träffas av ljuset och flyr skrämt; det ser ut som om någon står och slänger upp tända cigaretter i luften. Det finns inget som helst sommarlikt kvar i regnet, inga lätta fjät. GoreTex och galon stoppar bara vattendropparna, regnet tränger sig in ändå. Sköna höst, välkommen, och sov gott ungar. Gärna riktigt länge.

Här är kvällens soundtrack.