I-landsplåga: Stockholmare som *upptäcker* Malmö

På begäran (visserligen endast av en person, men herregud all uppmuntran tages som ursäkt) fortsätter jag nu att hylla Malmö. Jag inledde min vistelse av att ha en liten fling med bångstyriga Rebell. Sedan upplevde jag det otänkbara: att min relation med Bastard fördjupades. Förrgårdagens födelsedagsmiddag (ja, det går fint att skicka presenter i efterskott) var nämligen det bästa jag ätit där. Och bland det bästa jag ätit i Sverige. Eller rättare sagt: precis sån mat som gör just mig lycklig.

Grishuvudet kom i form av en panerad fiskpanettliknande historia som först gjorde mig i det närmaste förlamad av besvikelse. (Jag menar om man beställer huvud vill man verka cool inför andra gäster, inte äta panett). Jag log krystat. Tills jag smakade. Tungan (min alltså) bekantade sig med mjukbakat brosk, de smakrikaste köttbitarna på grisen och salladen med råa äpplen, ditt, datt och tunna ringar schalottenlök fulbordade. Så bra att det inte kunde bli bättre.

Trodde jag. Tills jag satt tänderna i den mjukbakade citronsmakande purjolöken med riven bottarga (sockersaltad torkad multerom) och ett pocherat ägg. Det kan ha varit nu jag började gråta. Sen åt jag oxhjärta i sallad, som säkert var bra det också, men då var allt som ett töcken, vilket möjligen kan ha varit Vouvray-inducerat. Sällskapet var inte sämre, det utökades under kvällen med en kär gammal bekant,  fd chef för Södra Teatern, som också han sjöng Malmös lov i pinsamt devota tonarter.

De hade visst renoverat i lokalen också. Jag märkte inte just någon skillnad. Men om du på allvar varit intresserad av det hade du inte hängt här utan läst Residence.

Sedan med samma obändiga självtilltro som Columbus som hittade en helt ny kontinent (visserligen befolkad, men än sen?) *upptäckte* jag sedan Saikō, även uppmärksammat av de dansanta urinvånarna som nominerat den till Nöjesguidens årliga pris. Saikō serverar alltså rätt dyr och rätt bra sushi och så kallade “japas” (den som gissar vad det fyndiga namnet står för är blir Veckans göteborgare matnörd). Med “rätt” bra menas den enda sushi jag hittills  smakat i Skåne värd att offra månadsransonen av snabba kolhydrater på. (Återkommer i ämnet när jag testat Rå Epok i Lund.) Visserligen kommer jag aldrig förstå mig på hysset att stoppa kokta räkor i uramaki-rullar. Men det är väl jag som är dum. Ännu bättre än sushin är tapiocachipsen och det charmiga bemötandet. Saikō, jag älskar er! Ja, så till den grad att jag till och med fått till fnuppen ovanför o:et i ert namn.

I morgon har jag ambitionen att hinna förbi Solde som serverar mig min bästa americano samt lite mer Malmö-älsklingar. Dock något återhållsamt, eftersom jag firat mitt inträde i den definitiva tantåldern med en grundlig shoppingrunda på Bitte Kai Rand.