I tussilagons skugga

Nu när tussilagon stjäl rampljuset tycker jag lite synd om vårfrylen. Den går att hitta innan de där små välkända, honungsdoftande solarna tänds i fjolårsgräset, men vårfrylen är varken spektakulär eller användbar. De flesta som ser den tycker nog att den liknar ett utskott från någon mossa, med sin spretande uppsyn och sina svarta blommor, men någon mossa är den då rakt inte.

Ouppmärksammad regerar den stilla i skogsbryn och hagar under tidig vår. Den har betjänter som sköter genspridningen. Genom åren har vårfrylen utvecklat en liten blåsa med för myror lockande olja på sina frön. Myrorna kan inte stå emot utan drar därmed sitt frö till stacken för frylens fortsatta existens. För mig luktar fröna ingenting, och de smakar ingenting heller, men har en lite slemmig konsistens som någon kanske kan klura ut ett användningsområde för. Är det myrornas hemlighet?

Vårfrylen kanske är florans mest anonyma art, trots att den kommer som en av de första om våren. Det är inte rättvist, är min känsla, men när det gäller naturen och överlevnad och arter så saknas givetvis den moraliska grund som krävs för begrepp som rättvist och orättvist, allt bara är som det är, och vårfrylen växer där den växer, trakterar myror och sprider sina frön och kommer väl att fortsätta att göra det så länge det finns myror, förberedd på den stora pollinerardöden då de saktmodiga sannerligen skola besitta jorden.

Något mindre saktmodig, nästan lika tidig men ett snäpp mer användbar är backskärvfröet. Jag letar inte aktivt men springer på den då och då, ofta i betesmarker. Den går att äta om man nu inte hittar något matigare eller godare så här års och smakar lite som fadd smörgåskrasse, utan den där riktiga pepprigheten. Annars är den väl inte så intressant av sig. Den står där den står och noteras av ett fåtal och älskas väl av ingen.

Jag känner lite speciellt för dessa två. Tänk på att de har sin höjdpunkt just nu, samtidigt med vårens stora kanoner: vit- och blåsippa, tussilagon, ramslök och nässlor och så småningom liljekonvalj. När vårfrylen och backskärvfröet blommar tittar vi åt ett annat håll. Mina vemodskänslor delas inte av växterna i fråga, de tänker inte utan växer och sprids. Jag överför givetvis känslor från något annat på dessa oskyldiga, ovetande och totalt likgiltiga plantor. Från vad? Projicerar jag mig själv på vårfryle och backskärvfrö? Det skulle vara ganska vridet.

Om någon vill se hur de ser ut, kanske för att bilda sig en egen uppfattning, klicka här.