Det var knappast orkidéer vi var ute efter, men det var en orkidé som blev det bestående minnet av just den promenaden. Egentligen letade vi efter kolbottnar, lämningar av gamla kolmilor. Hyttorna och bruken i Kilsbergen några mil bort hade förr en glupande aptit efter inhemsk träkol, och skogsbönderna i trakten kring vårt sommartorp extraknäckte förmodligen genom att bygga en och annan kolmila. Det var åtminstone vår teori för att förklara den synnerligen rikliga förekomsten av kolbottnar på en gammal orienteringskarta, men kartan var gammal och opålitlig och några kolbottnar hittade vi aldrig fram till.
Men en orkidé hittade vi alltså. Fast det visste jag inte till en början, jag bara reagerade på en blomma som jag inte kunde placera. Jag trodde att det var en glimväxt, och det var i den tron som jag (förlåt) plockade denna sällsynthet som jag annars bara hade beundrat på plats. Tack vare Tony S från Svampguidens forum fick jag den artbestämd till Epipactis retrorubens, purpurknipprot. Den hittas annars mest i södra Sverige, i kalkrika trakter, så den borde egentligen inte ens växa där den växte, men det gjorde den ändå som tur var. Purpurknipproten var ett riktigt rart fynd som i ett slag gjorde de orkidéer jag vanligen springer på i de trakterna (nattviol och Jungfru Marie nycklar) lika exotiska som maskrosor. Men en sällsynt blomma är en sak, sådana springer man ändå på då och då. Nej, det fulla värdet i mitt fynd står klart när dess gamla namn kommer i dagen: vaniljknipprot.
För blommorna luktar vanilj, djupt och sött. Och minns att vaniljstången du plockar fram när det skall vara fint inte pressas samman i någon fabrik i ett låglöneland utan är den förädlade, dyrbara frukten av en annan orkidé: vaniljorkidén. Purpurknipproten är vår egen vaniljstång, det närmaste vi kommer. Visserligen är den väldigt sällsynt, men om gränserna utåt av någon anledning skulle slutas och tillgången till vaniljstång strypas åt så vet jag åtminstone var jag skall leta när suget efter vanilj blir för stort: längs en grusig vägkant i Södra Billinge i Närkes Kil, för där växte två blommor och jag tog bara den ena.
Kommentarer
8 svar till ”Inte din vanliga vaniljstång”
HAr du kontrollerat så att den inte är fridlyst? Har för mig att alla orkidéer är det. Jag uppmuntrar självplock i naturen, men kolla regler och bestämmelser.
Visst är den fridlyst, jag bad ju till och med om förlåtelse i texten.
Du är förlåten kära ur-närking.
Heja Billinge, heja Närkes Kil. Och heja Svalnäs där det växer en orkidé som mamma kallar Jungru Marie Nyckel. Nattviol växer där också.
Nästa vecka ska jag dit några dagar :-)
Även svampvärlden har fått smaka på min framfart. Bombmurkla är en av ytterst få svampar som är fridlysta. En sådan tog jag med hem för artbestämning en gång, innan jag visste vad det var.
Och en gång när jag såg en mellanspett… :)
Visst är det en vacker blomma, även utan vaniljdoften? Först oansenlig, sedan blygt vacker.
Alla svenska orkidéer är fridlysta. Det är f ö orkidéer utomlands också när dessa växer vilt.
I princip är det bara en orkidé som ger en ätbar frukt och det är vanilla planifolium som ger vaniljstänger.
Jag läste lite snabbt. Din plockning är förlåten, jag fruktade bara en hajp á la ramslök och den beskyddande biologin i mig slet åt sig tangentbordet. Mycket vackra foton är det iaf.
Tänk om kockar drar ut på orkidéjakt nästa sommar. Då blir jag nog steglad av fältbiologerna.