Årets första nässlor fick mina fingrar att svida, men vad gjorde det. Solljuset fyllde upp fårhagen där jag och treåringen satt och åt kakor och värmen vi kände var av det äkta slaget (som att lägga handen på madrassen där ett barn nyss legat). I ekarna runt omkring oss pep, kvittrade och flöjtade det oavbrutet och hoppfullt. Vårlöken hade kommit upp. Jag ville lägga örat mot jorden för att höra hur Tranströmers ”osynliga pumpverk” vaknade till liv men avstod, rädd att det skulle te sig lite för melodramatiskt för de förbipasserande hundägarna (och kanske även deras hundar).
Den här första värmen får mig att liksom sticka upp huvudet ur mig själv. Yrvaket försöker jag blinka solljuset ur ögonen innan jag finner mig i situationen, innan jag vänjer mig igen. Kanske kan man säga att jag och nässlorna kommer upp samtidigt om våren? Hur det än är med den saken så är nässelsvedan i fingrarna mitt säkraste vårtecken. Vissa menar att späda nässlor inte bränns eller sticks, men jag vill nog påstå att de gör det. Kanske har jag bara en monumental otur och råkar hela tiden ta äspingarna, giftladdade undantag till regeln?
När jag var mindre var jag övertygad om att nässelsoppan brändes i munnen, men det berodde nog mer på den överdosering av finmald vitpeppar som var gängse i 70-talets matlagning. Nu när jag kokar soppan själv tar jag det försiktigt med peppar överhuvudtaget. En nypa fänkål och en nypa dillfrö får gå i, och så salt förstås. Buljongen är jag speciellt noga med, kokar egen på kycklingskrov (rotfrukter är bannlysta), reducerar tills den är tät, tät. Varje sked av soppan skall fylla hela munnen med smak. Som våren gör, tills vi vant oss.
Kommentarer
5 svar till ”Jag känner våren i mina fingrar”
Underbart inlägg! Nu längtar jag till torpet och nässlorna som säkert växer mot hönshuset! (Som jag plockar med handskar, men ändå bränner mig på).
Ååh, kycklingbuljong… Häromveckan tog vi fram de sista kycklingdelarna vi hade i frysen, har slutat köpa kyckling sedan nästan ett år tillbaka, kan inte med uppfödningsmetoderna, varken krav eller andra, och i sommar skall vi äntligen skaffa egna höns, så vi har tänkt att vi tålmodigt får vänta tills dess att de ger något… På nämnda kycklingskrov kokade maken så en härligt tät (!) buljong, vi hällde den i knäckformar för lagom portionering till framtiden, ställde ut dem på trappan och glömde bort dem lite för länge… senare stod endast fatet kvar, räven måste varit här och kalasat på både knäckformar och buljonginnehåll…
Nyfiken; varför bannlyser du rotfrukter i buljongen?
Anna Maria: den som ändå hade ett hönshus…
Emma: jag gillar helt enkelt inte den sötma som rotfrukterna ger. Det finns kanske situationer då en rotfruktsstinn buljong har sitt berättigande, men för det mesta gillar jag bättre en ren och köttig smak. Till nässlor skall det definitivt inte vara rotsaker i buljongen, sötman lägger sig som ett klister över nässelsmaken. Jag låter kategorisk, men det här gäller för mig i alla fall.
Alla: när passar det sig egentligen med rotsaker i buljongen?
Angående buljong så kör jag i princip alltid samma grund av grönsaker när jag kokar buljong. Gul lök, purjolök, stjälkselleri och morot + skrovdelarna. Men det är väl mest av rutin.
Jag brukar frysa in fonden i istärningspåsar, blir lite som egengjord buljongtärning.
Jag har en hylla med kräftfond, fiskfond, räkskalsfond etc. i frysen, men inte ett spår av kyckling- eller kalvfond. Den går alltid åt innan den ens hunnit svalna, tyvärr. Eller tyvärr? Bra fond ger livet mening en liten stund. Man är Fondkokaren.