Jag har fått rätt kraftiga påtryckningar om att berätta om kaninernas öden och äventyr. Klart jag ska. Synd bara att det är en sådan irriterande historia.
Nikki Sixx och Tommy Lee var skitsöta hela sommaren. Skuttade runt, käkade gräs, bajsade. Allt sådant där som kaniner ska göra. Deras tillväxtkurva skulle gjort vilken mamma som helst stolt. Jag fantiserade om kaninstekar, kaninkorv, konfiterad kanin.
Men en morgon var kaninerna helt plötsligt utanför buren. Ett hål hade gnagts i hönsnätet och två tjocka kaniner hade pressat sig ur likt houdinis in spe. Jävla kaniner! Min samordnare H – som också har en belgisk jättekanin – hade försäkrat mig om att de är skitlätta att fånga. “De springer inte värst fort”, sa hon med ett hånskratt som fick kontorsmodulerna att runga. Tyvärr hörde inte våra kaniner det, för de sprang som idioter när vi försökte fånga in dem.
Vi testade lock och pock, vitkålsklyftor och morötter, fällor och snaror. Vi försökte till och med kasta fisknät över dem ett flertal gånger. Men fy fan vilka snabba, smarta rackare det var. Eftersom vi har en minst sagt kuperad tomt (höjdskillnaden är typ sju meter från topp till botten med många variationer däremellan) hade kaninerna ett försprång. Att de dessutom gömde sig under krypgrunden så fort vi kom ut gjorde saken inte lättare.
Vi levde i krigstillstånd i ungefär en månad. Varje morgon var en ny start. En ny plan. Om vi bara… Och om du ställer dig… Om jag bygger en… Planerna vi kläckte hade antagligen gjort KTH avundsjuka på vår uppfinningsrikedom.
Men så plötsligt var kaninerna puts väck. Borta. I samma veva rymde H:s kanin för att aldrig mer höras av. Jag hoppas att de har bildat en kaninklan här på Munsö, men jag misstänker att räven tog dem. Rätt åt de jäklarna egentligen. Men hemskt snopet.
Den sista kaninmaten åt rådjuren upp i vintras. Sedan buffade de upp haspen på källardörren och glufsade i sig fem kilo potatis, två blomkålshuvuden, 2 kilo palsternackor inklusive plastpåse samt 2 morötter. Men det är en annan historia.
Kommentarer
6 svar till ”Kaninerna – the true story!”
Det var kul att höra hur det gick. Jag undrade faktiskt det när du började blogga igen. Jag har själv velat skaffa kaniner för att sen i slutet av sommaren göra kaninstek av dem, men aldrig riktigt haft mod till det.
Tack för kaninrapport!
Tråkigt med kaninerna. Ni får skaffa nya. Kan man inte klippa av dem ena foten eller något, så att de intet kan skutta iväg.
@HeMo: Fottricket låter förskräckligt, men så mindes jag ett avsnitt med Hugh-dubbelnamn där han klipper ena vingen på sina hönor för att dom inte ska kunna rymma. Men de är ju skillnad på fjädrar & tassar..
Ha ha ! Fast här ska man kanske inte skratta jag förstår att du blev arg!
Jag har också undrat! Vad irriterande för er! Rådjurshistorien var obetalbar.
Anna Maria