Klippor, svalka och vin

Kalkstensklipporna i höglänta grekiska Meteora spretar som enorma, knotiga fingrar mot himlen, och kanske finns inte en bättre lämpad plats på jorden att bygga kloster på. Det första började byggas på 1400-talet, nu finns kloster på flera av topparna. Alla fungerar inte riktigt som kloster längre: på 70-talet bestämdes att de skulle öppnas för allmänheten och de invaderas nu av turister. Ironiskt, med tanke på att det var de ständiga invasionerna och erövringarna från alla väderstreck och folkslag som gjorde att klostren alls byggdes just där, på toppar så otillgängliga att mat och munkar fick hissas upp i nätkassar.

Solvinden höll en stadig glöd vid liv i mig, topparna i Meteora är kala och oskyddade och under mitt besök var det skoningslöst hett, upp emot 40 grader. Jag knuffades igenom klostrets olika rum och hemligheter av olika turistströmmar och blev till slut lomhörd av guider och informativa plakat som skrek i munnen på varandra om att DET HÄR ÄR ETT STÄLLE FÖR MEDITATION OCH STILLA TILLBEDJAN. Jag fastnade egentligen bara för en trebent katt och en nedklottrad fresk. När vi föstes samman igen för att vallas ner till bussen var jag ganska lättad.

På vägen tillbaka till Parga som vi utgick ifrån stannade vi till i den märkliga byn Metsovo, belägen på över 1000 meters höjd mellan regionerna Thessalien (där Meteora ligger) och Epirus. Det har aldrig varit enkelt att röra sig i sidled i Grekland och det var inte speciellt länge sedan den enorma tunneln mellan Epirus och Thessalien borrades klart så att de smala sytrådar till vägar som ringlats utmed sluttningar och längs stup kunde avlastas. Att det skall vara enkelt att ta sig till Meteora har heller aldrig varit avsikten. Metsovo-passet täcks om vintern av snö och är idealiskt beläget för bakhåll.

Metsovo ligger en handfull mil ifrån sol och strand men har ändå ett alldeles eget klimat (svalt), en egen etnisk sammansättning (domineras av Vlach, ett folk med eget språk och urgamla rötter), omringas av tät tallskog istället för olivträd och liknar mer en alpby än något annat. Där snidas ikonostaser och produceras speciella ostar av vilka jag åtminstone smakat en, Metsovella, en starkt smakande och gnisslig fårost.

Men det är vin Metsovo är mest känt för, producerat efter fransk modell på stockar från självaste Bordeaux. En del av druvorna odlas på sluttningarna runt Metsovo, andra importeras från omliggande regioner. Jag har smakat ett av vinerna, det röda Katogi. Det var kraftigt, fruktigt, strävt, lätt ekigt och riktigt bra. Vågar jag säga att det var gjort i klassisk stil, trots att jag inte är en vinperson? Jag köpte med mig en flaska hem och det skall bli intressant att få veta vad det kan ge när det inte dricks alltför varmt, ur tjocka repiga vattenglas.

I Metsovo hittade jag till slut den frid jag inte såg röken av i klostret. Jag kanske helt enkelt är skapt för att vara omringad av barrträd.