Kniven i strupen

Så heter inte programmet jag ser på just nu. Det heter Kniven mot strupen, men sambo-Lisa kallade programmet så. Har ni sett det? Har ni sett Gordon’s kitchen nightmares, programmet där den vresige Gordon Ramsay åker runt till mer eller mindre nersunkade syltor i England och USA för att ge dem en utskällning, upplysning och så småningom en uppryckning? Då vet ni vad det handlar om. De båda programmen delar format, in i minsta detalj. Dramaturgin är identisk, vare sig det är Gordon Ramsay eller Alexander Nilson som härjar. Mat beställs, smakas av, dissas. Kock och ägare skälls ut. Kock och ägare blir defensiva. Kockrock tas på. Kylar rensas på halvrutten mat. Spisen är alltid sönder. En inspirerande resa företas. Nya dukar läggs på borden. Menyn görs om. Moralen stiger. Fullbokad nyöppning väntar. Den nya menyn uppskattas av gästerna. Ett bakslag hotar, men reds upp. Räddaren har gjort sitt, och sticker iväg. Räddaren återvänder för att kolla läget. Nästa vecka en ny sylta.

Alexander gör rollen av en speedad Gordon Ramsay, som att Gordons ryande inte var tillräckligt. I inledningen av varje program är inget bra. Han hajar till med hela kroppen inför inredning, mat och inställning. Han blänger, och hänger med hakan i överspelad förvåning över den allmänna uselhet som stället visar i precis allt. Maten är alltid vidrig, han spottar ut den på tallriken. Han fraserar manierat och gestikulerar markerat och hårt. Ska-re-vaaa-så-här?

Det är ett program som skulle kunna vara enkelt att avfärda eller hata, men gud så jag gillar jag har verkligen fastnat för det. Likt en matens Karl-Bertil Jonsson besöker Alexander branschens slumkvarter, han bankar på de gistnaste dörrarna och tränger sig in i de mest dysfunktionella köken. Så gott som undantagslöst handlar det om pizzerior och kebabhak som möjligen hankar sig fram på Kvällens öl 29 kr, för det är knappast maten som lockar. Jag ser programmet som ett slags socialporr. Jag får ges chansen att förfasas över den ogenerade och degenererade inställningen till mat och matlagning, över halvfabrikaten och den totala uppgivenheten hos alla inblandade.

De får sin utskällning, de hålls under armarna ett tag och de får en ny meny. Alexanders besök betyder verkligen något. Det går att raljera över programmet och Alexanders stil precis hur mycket som helst, men där han kliver in händer något, människor blir gladare, usel mat försvinner, uppgivenhet kan vändas blir till framtidstro. Det är fint, det är rart, och jag köper det.

Edit: det här inlägget tolkades väldigt udda av en del personer. Det enda jag skriver om är en känsla jag fick när jag såg ett avsnitt av programmet, en känsla som fick mig att tro att de inblandade inte enbart är ättlingar till riddar Kato. Det är en bloggpost, inget debattinlägg, och det torde framgå för alla som verkligen läst inlägget att jag tycker att programmet är taffligt, att det är hårt vinklat och att jag inte tror att det är en dokumentär. Jag ändrar ett par alltför hastigt påkomna formuleringar som kanske gör det tydligare.

Och det går faktiskt att både avsky och tycka om något samtidigt. Testa.