Det är något slags axiom att all mänsklig verksamhet går från det enkla till det komplexa. Så inte min matlagning. Den blir faktiskt mer och mer sparsmakad. Det beror inte på mig utan på den mirakulösa förändringen i råvarutbudet runt om kring.
När jag var lite matvägrade jag konstant. Envetet knep jag ihop munnen vid bordet. Kronolja, burkmajonnäs och vitt fyrkantigt bröd var värst. Saker som jag inte äter idag heller om inte betydande summor tillfaller välgörande ändamål.
När jag själv lagade mat upptäckte jag snabbt hur komplexa kryddningar kunde rädda slätstrukna råvaror. Tomatsåser boostades med vanilj, kanel eller nejlika. Röd curry slätade över smakskavanker hos ditten och datten. Sisådärig fryst torsk dränktes i ett hav av currydoftande grädde.
Nu finns för första gången fantastiska råvaror som är sig själva nog att få tag på för gemene man. Och behovet av att krydda maten är inte längre ett behov utan en valmöjlighet. Idag när jag rev ner en gnutta fint ekologiskt citronskal i senapssåsen tänkte jag på att kryddor visserligen är fantastiska men inte längre livsnödvändiga. Såsen till den pankopanerade pinfärska flundran kom att bestå av tre ingredienser. Liss-Ellas senap, gräddfil och citronskal. Och när jag smakade av den så insåg jag att den inte skulle bli bättre av att jag lade till yterligare en smak. Annorlunda, men inte nödvändigtvis goodare.
Den minimalistiska matlagningen är i viss mån klassbunden. Den förekommer främst i den idag så föraktade bildade medelklassen. Där är är lite fult och brackigt att sporta iransk kaviar och rödlistad marulk. Men att kärleksfullt skiva en polkarödbeta och begjuta den med ypperlig olivolja och strö över ett par fjun biodynamisk citrontimjan är så rätt det kan bli. Inte på något sätt övermaga. För att lägga vantarna på den typen av råvaror krävs inte pengar utan kunskap och engagemang. Insiderinformation.
Jag kommer inte sluta med komplexa recept med långa, vindlande ingredienslistor. Men något har hänt och jag tycker att ni läsare har rätt att få veta det först.
Kommentarer
15 svar till ”Komplexiteten tilltar inte i köket”
Spättan?
Ändrat. Jag känner mig punktmarkerad!
OK! Ska jag dra ner bevakningen?
“För att lägga vantarna på den typen av råvaror krävs inte pengar utan kunskap och engagemang. Insiderinformation.” Jag tror att det stämmer väl överens med den postmoderna analysen. Till helgen ska jag läsa klart Lyotard och se vad vi mer kan förvänta oss i köket.
Förresten och du får blocka mej om du vill: visst krävs det väl pengar, råvarorna du nämner är normalt rätt dyra per enhet, speciellt de bättre olivoljorna.
Fantastisk text.
Vilken fin reklam inför Din skrivarkurs.
Patrik: Inte jämfört med de andra råvarorna jag nämner. Olivoljan som är den enda lite dyrare råvaran räcker väldigt länge kostar kanske 80 kr. En investering i paritet två paket tvättmedel. Kostnaden för rätten på bilden är några kronor per person.
Åh, för en gångs skull har jag alla ingredienser till rätten på bilden hemma! Perfekt, jag har gått och funderat på vad jag ska göra med mina rödbetor. Lite less på getost – tro det eller ej.
Lisa, du har ju helt rätt. Förstås! Jämfört med gåslever och belugakaviar är en liten dutt olivolja billig.
Hej!
Sparsamheten är en dygd, och det gäller också tillbehören i matlagningen. Helt rätt. Beträffande din makes lasagne som inte kan återges i detalj känner jag ändå igen mig mycket. Lagar man mat på en höft kan en hel del slinka ner på inspiration. Det kan ju bli mycket gott, men det är svårt att återge hur mycket muskot man rev ner i vitsåsen, hur mycket oregano man klippte ner i tomatsåsen eller hur mycket kanel man pudrade över den…
Jag är litet kluven inför det där faktiskt. Å ena sidan kan ett sparsmakat recept vara infernaliskt bra, men den glädje som föds ur en riktig inspiration i köket och ett spontant skapararbete och artisteri är svår att slå. Så brukar sopporna i vårt äktenskap födas.
Han på http://www.sopporna.blogspot.com
Men, vart kan man få tag i polkabetor?? Har varit runt till alla mataffärer här i stan (Örebro) men inte fått tag på en enda….
Jag har blivit såld på japansk matlagning av dessa skäl. Inga fonder som skall koka i timmar. Inte ett hav av kryddor. Aldrig komplicerat. Några flagor torkad fisk, miso, ett blad sjögräs.
Och några enstaka råvaror av god kvalitet.
Älskas av min snart årsgamla dotter och alla andra i hushållet. Rätt ovanligt och en fröjd att laga.
Vad jag menade var att min matlagning tidigare tenderade att evig vandra mot mer komplicerade former; mer kryddor, krångligare tillagning etc.
Det japanska köket utforskar jag genom att ständigt reducera kryddmängderna, skära i ingridienslistan. Jag tunnar nu ut istället för att addera.
hej
aaa