Igår var dagen då kopruttar och köttätande kom på agendan på allvar. Igår höll jag föredrag för Svensk Köttinformation om hur vi ska tillaga gris på bästa sätt. Paradoxalt? Nej absolut inte. Att äta upp hela djuret borde vara en plikt för oss köttätare. Och det trevliga är att det är de udda bitarna som smakar bäst.
I Sverige produceras varje år sex miljoner fläskfiléer. Även om just du väljer en svensk filé skapas ett vakuum på marknaden där en från Danmark eller Polen slurpas in. Att äta fläskfilé är dumt av tre orsaker: det ökar import av djur som haft det sämre än det svenska, det är dyrt, ett resursslöseri och det är dessutom grisens tråkigaste bit. Som matskribent borde man tänka sig för både en och två gånger innan man publicerar ett recept på fläskfilé. Det finns tillräckligt många redan.
En annan sak som vore bra att diskutera är hur mycket animaliskt protein människans bästa vänner sätter i sig. Som barn matades jag med “sanningen” att de amerikanska katterna och hundar slukade så mycket kött och fisk att det ledigt skulle täcka Afrikas proteinunderskott. Jag minns en politisk film där en afrikansk ledare sade att hundmat till middag hade varit ett uppköp för folket i hans land. Jag känner mig ofta upprörd när min mamma köper köttfärs till jycken. Eller köttbitar som jag själv gärna skulla lagat något gott på. Jag har inte tänkt klart vad det gäller detta.
Det finns mycket man kan göra: Ge kossorna rätt sorts foder. Ät upp hela kossan eller grisen. Ge inte husdjuren saker människor gillar. Sluta elda upp höns. Ät lite mindre köttportioner och dryga ut köttet med bönor och linser. Hitta på något listigt sätt att använda hushållsrester från t ex storhushåll som djurfoder.
Kommentarer
10 svar till ”Kopruttar och våra vänner husdjuren”
Rent konkret vilka delar av Herr Nasse är det då absolut lägst åtgång på om man vill bidra till “att äta upp hela djuret”?
Och vad är svaret på samma fråga för Mamma Mu? (Som ju är en 2,8 ggr större klimatbov än Herr Nasse om vi ska gå på siffrorna i FN-rapporten.)
Så självklart när man tänker efter… Nu hoppas jag på recept och ideer på hur man använder de där “andra” delarna.
Hej!
Nu är det din tur att ta över pinnen i Bloggstafetten. Jag har skickat vidare till dig ifrån mitt inlägg http://www.kristina.knusselbo.com/blog/?p=383
Ditt ämne är “En bra sås reder sig själv”
Lycka till!
Åh, ett sånt föredrag skulle jag velat lyssna på, kommer du inte till högskolan i Kristianstad där jag börjat plugga :-) ?
Andreas: I Sverige är ju det mesta köttet en biprodukt av mjölkproduktionen så man kan ju inte riktigt räkna så där exakt.
Anna: Sök i receptbasen. Nästan alla våra recept är eljest-kött!
Martin: Jamen du får väl sälja in mig då?
Andreas: Sory missade din första fråga. ALLT på grisen utom filén men allra helst ovanligare bitar.
Färsk fläskläg, bogbladsstek, lever, njure. Revben …
AMEN!
Andra gången på fem minuter jag säger så efter ett blogginlägg jag ger medhåll.
För mig är det samma med oxfilen, den tråkigaste biten på kon (förutom om den är rå). Men som sagt, desto fler inälvor vi äter desto bättre samvete!
Vi köper numera in en hel sida av gris, där vi får ut sidfläsk som vi rimmar och torkar till pancetta, kotlett som vi putsar till racks, ill a la carten och sen fläskfilen som blir en special på lunchen. Men det är trots allt benen och skuldrorna som ofta gör det bästa köttet.
Hugh Fearnley-Whittingstall (River cottage) har också gjort jobbat för att man bättre skall ta tillvara hela djuret, med sin “Pig in a Day” film.
Avslutade en matlagningskurs igår på temat medelhavsmat-nyttig mat. Vi konstaterade just att vi inte använt så mycket kött, nej just det, man klarar sig långt ändå på annat och fläsk kan de laga utan min hjälp. Vi befinner oss i småland!
Lisa, jag läste någonstans att du saknade en matbloggare från landsbygden, man kanske skall ta tag i detta, det finns mycket att berätta…eller egentligen inte så mycket alls… det är mil och 15 år mellan storstad och landsbygd i Sverige.
Den här sajten är en befrielse! Det är så skönt att se att det finns människor som insett att fantastisk mat kan gå hand i hand med ett medvetet konsumtionstänk. Och tänk så mycket mat vi aldrig hade fått uppleva om inte rester och uddabitar hade funnits. Heja, säger jag!