Kungen på promenaden

Utanför restaurang Bacchus, vid grekiska Pargas strandpromenad, regerar en av de mest fascinerande människor jag sett på mycket länge. Han är inkastare till restaurangen, eller greeter som det lite mindre cyniskt heter på engelska, en person vars arbete går ut på att få förbipasserande turister (just turister, tro inget annat) att haja till och tveka länge nog för att plötsligt finna sig infösta på restaurangen under sötade löften om bästa maten i stan och en extra kanna husets vin om beställningen blir tillräckligt stor.

Han är i ständig rörelse och hans strama hästsvans vippar som kammen på en tupp där han struttar omkring på trottoaren. Axlarna är dragna lätt bakåt så att bröstet spänns ut under den vita, uppknäppta skjortan. Då händerna inte slås samman i en inbjudande gest av jaha-så-vad-har-vi-här-då knäpper han nästan oupphörligt med fingrarna som då ger ifrån sig ett kort och högt ljud, som om en torr liten gren knäcks. Han svassar och spänstar runt i folkvimlet med en röst som är laddad av grekisk månskenshonung, oemotståndligt mjuk och len men ändå kommenderande. Han vet vad han vill, och han vet hur han skall få oss dit. Att restaurangen redan är smockfull är inget problem. Han sätter folk på väntelistan genom att placera dem på mjuka filtar på muren som vetter mot stranden och de glas han sticker i deras händer blir aldrig tomma. Den som väl hamnat där kommer aldrig att tänka om och gå till en annan restaurang istället. De är redan skyldiga honom något, han har dem i sitt brunbrända grepp.

På avstånd njuter jag av hans fulländade inkastarkonst. En gång råkade jag komma i hans närhet och blev tvungen att titta bort demonstrativt. Om jag så bara svarar på hans hälsning med en nick så är jag innanför hans charmhorisont och han kommer att äta upp mig fullständigt. Jag, en artig och godtrogen semesterfirare med pengar att bränna (innan den jävla Stockholmsbörsen bränner allt) och tom mage har inget att sätta emot. Absolut inget. Jag är inte som han, han vill inte vara som jag, och där på strandpromenaden där han spelar sitt spel och flexar med sina bjärt färgade fjädrar är det han som är kung.

Förresten börjar jag mer och mer att gå på teorin om att xorta betyder “blast”. Xorta verkar inte gå att definieras på ett bättre sätt än som ett sammelsurium av amaranter, mållor, maskrosblad och mangold och andra gröna blad som inte är alltför giftiga, som kokas mellan 10 och 20 minuter innan de serveras med olivolja, salt och citron. Och vad det än var för blad jag köpte och kokade ikväll så blev vi alla nöjda. Vi åt dem till köpta souvlaki på gris och fågel med en hemmagjord grekisk sallad toppad av den bästa burkfeta jag någonsin smakat.

-Vi har det rätt bra va? frågade jag och ingen sade emot.