Första gången min man tog mig till den lilla finska skärgårdsö som kallas Holmen var han nervös. Riktigt nervös. Flera veckor i förväg hade han börjat sänka mina förväntningar, livrädd att göra mig besviken. ” Det är ju inget märkvärdigt, inget flott. Ganska primitivt. Och vi kommer att vara ensamma, vi har ju inga grannar.”
Ensam i två veckor med sin nyblivne man på en svindlande vacker, karg skärgårdsö. Med kaffe på mossmakande vatten, havet runt knuten, groddyngel, vedbastu och alldeles egna silverskimrande snokar. Låter det jobbigt? Jag blev lika djupt förälskad i ön som i mannen. Mer än så, det var den där känslan av att ha hittat hem. Som om jag lekt på Holmen som barn och hade klipporna i benen på samma sätt som hans ungar som djärvt skuttar på klipporna.
Vi är på tillfälligt besök i Finland på grund av min förtjusande svärfarfars 90-årsdag som avfirats på Savoy. Min man är klädsamt kräftfärgad efter en dag i solen. Svärfar kokar soppa på magbiten av en laxsläkting. Stjärten ska grillas över sakta glöd.
Vi kommer att blogga mycket från Holmen i sommar. Jo, internet har nått hit också. Maten kommer att vara annorlunda. De kulinariska anspråken är inte lägre, men ni kommer att finna dem mer anspråkslösa eftersom begränsade kylutrymmena, obefintliga frysutrymmen och sortimentet i lanthandeln avgör vad vi äter.
Nu ska vi äta!
Kommentarer
13 svar till ”Kvinnan som älskade öar, nej en specifik ö”
Det låter som en väldigt spännande sommar, undra vad ni ska äta?
“magbiten av en laxsläkting”, regnbåge?
Väldigt vacker artikel. Ja, är inte livet underbart!
Man kommer långt med vad havet och kobbens täppa ger.Det viktigaste ingrediensen – fantasin- har ni väl med er?
Hoppas ni får en underbar tid på Holmen, tur att internet hunnit dit, så vi inte behöver längta ihjäl oss efter dit bloggande.
Lena
Laxsläkting? Stor sik?
Vilken vacker text du skrivit Lisa. Om det enkla och självklara sommarlivet. Känner igen mig när du berättar om din man som gjorde allt för att sänka din förväntningar innan du kom dit första gången. Så där gör jag ibland, det behövs sällan.
Åh det låter helt underbart! Så skulle jag vilja ha min sommar också. Primitivt ö- och/eller sommarstugeleverne är härligt! Maten smakar sällan så gott som då.
Ett minne för livet var sonens födelsedag för ett par år sedan då vi tillbringat ett par dagar på makens farmors stuga där det runt om växer enormt mycket smultron.
Jag fick för mig att sonen skulle ha en smultrontårta och plockade smultron en hel eftermiddag bland mygg och gassande sol.
Men, vilken tårta det blev. Täckt med ett hav at solvarma smultron! Doften, smaken, det går inte att beskriva vilken upplevelse det var, det kändes som once in a lifetime.
Vilken kärlek, så vacker att läsa om.
Kurt och Örjan — fisken på bilden är en havsöring.
Lisa — är den spöfångad månne?
Daniel: Havsöring stämmer säkert men den på bilden var från förra sommaren.
Har ingen aning om hur den är fångad faktiskt. Den var en present. Och man skådar inte given fisk i munnen.
Katja: Jag har också ljuva minnen av smultronexcesser.
Alla: vet inte vad vi äter. Beror lite å hur mycket vi orkar släpa med och hur länge vi blir där.
Att få en spöfångad havsöring i gåva är ungefär som att få en vit tryffel av nån som krafsat upp den med egna händer.
Bara för att förklara varför jag undrade, alltså.