Kylskåpet som metafor

En gång semestrade jag på Käringön. På en ljugarbänk utanför öns enda matvaruaffär satt en krokig och väderbiten gammal fiskargubbe. Han sade just inte mycket, muttrade inåtvänt medan händerna grep så hårt kring käppen att knogarna vitnade. Käppen hade han nog gjort själv av en knotig martall, och det stod klart att han var på väg att bli en martall själv, hans magra axlar var inte längre mer än en galge för den tunga, tjocka ylletröja som han förmodligen fyllt ut på ett helt annat sätt en gång i tiden.

Men en gång öppnade han munnen. Jag gick förbi med två liter mjölk och en limpa och han for upp från bänken så det knakade i hans gistna rygg, vegamössan singlade till marken och han vände sig mot mig med sina starrdimmiga fiskarögon som solen blekt till två kokta ägg, hytte med käppen och väste åt mig sitt livs enda sanning, det han kontemplerat över under många långa dagar på bänken:

-Du kommer aldrig att kunna begripa hur mycket skit det går att samla på sig i ett kylskåp förrän du måste få in allt i ett annat jävla kylskåp.

För några dagar sedan önskade jag att jag lyssnat till vad den gamle fiskargubben sade, istället för att kasta gamla räkskal på honom tills han slängde käppen efter mig. Sambon skulle öppna kylskåpsdörren och vips stod hon med dörren i handen medan allt som fordom stått tryggt i dörrens hyllor låg på golvet. Yada yada och idag stod en ny kyl och en ny frys i vårt kök, splitter nya, sobra och svindyra. På köksbordet stod ungefär etthundra små burkar och askar som på något sätt dolt sig i den gamla kylens djup och det stod fullständigt klart att det inte under några omständigheter skulle gå att få in allt i den blankpolerade elegans som utgjorde den nya kylens inre. Jag passade på att slänga uppemot hälften av burkarna, men det slutade ändå med en rejäl röra på hyllorna där det inte gick att skönja något system eller tanke, där det en gång funnits plats stod något som kunde fylla upp den platsen så effektivt som möjligt, mer djupsinnigt än så var det inte.

När jag läst en riktigt tjock roman brukar jag tänka: -Hur fick alla de där tankarna plats i ett enda huvud? Nu vet jag svaret: det fick de inte!

Nu står i alla fall två tårtor och soggar till sig i den nya kylen – fråga mig inte hur de fick plats, vilka uppoffringar jag tvingades göra. Jag har hittat en formel för mina tårtor, en enkel sådan: tjockt med mousse på det första lagret, sylt och tunnare mousse-lager en våning upp, och så grädde med pynt på toppen. Den ena är beställd av vår nyblivna fyraåring, jordgubbstårta, den andra med hallonmousse och blåbärssylt har jag för att fjäska för föräldrarna på morgondagens kalas. Inställsamt, eller hur?