Laktosintolerans: Nödvändigt ont?

Ibland funderar jag på intressanta saker som är så udda och långsökta att de inte ens med bästa vilja kan knökas in i en artikel. Det är då jag minns att jag har en blogg.

Eftersom man som småbarnsmamma finner barnets tarmfunktion outsägligt intressant började tankegångarna när jag för tredjedagen i rad blickade ner i en magnifikt välfylld blöja. Min far och jag  kom att diskutera laktos. Min pappa är professor i pediatrik, vilket innebär att han i praktiken  är Expert På Precis Allt. Behöver jag skriva att det tycks vara ett ärftligt drag? Nåja. Han förklarar att en av fördelarna med laktos är att det är en kolhydratkälla som är mindre söt än socker. Vad är det för fördel med att den är mindre söt? Jo, om kvinnor producerade supersöta godsaker i inbjudande förpackning skulle risken varit stor att de inte skulle fått ha sin bröstmjölk i fred, menade pappa. Vilket ju i och för sig är en poäng.

Men laktosen har fler intressanta egenskaper. Den är vad man skulle kunna kalla “milt giftig” för de flesta vuxna individer. Eftersom större delen av alla människor (och andra däggdjur) gradvis slutar producera enzymet laktas efter småbarnsåren  kan vi inte bryta ner laktosen. Laktosen är en disackarid som av laktas i tarmluddet spjälkas till glukos och galaktos, en betydligt sötare blandning. (Här hittar du också orsaken till att laktosfri mjölk är sötare, i den har laktosen spjälkats.)

Utan laktas kan inte laktosen spjälkas. Istället passerar den intakt ner i tjocktarmen där den blir kalasmat för bakterier. Resultatet blir gaser, förstoppning eller diarré. Ett rejält obehag men inte särskilt farligt. Och de flesta klarar små doser laktos, hur mycket varierar mellan olika personer. Att bröstmjök innehåller laktos istället för andra sötare och mer lättsmälta sockerarter är alltså en fiffighet från naturens sida: Bebisarna får ha sin mjölk i fred från snikna vuxna. Laktosintolerans kan alltså ha haft ett viktigt överlevnadsvärde för grupper, även om enstaka individer med medfödd laktosintolerans betalade priset. Först när delar av mänskligheten på allvar blivit beroende av mjölkprodukter har laktostolerans gett ökade chanser till framgång. Forskare tror att detta hände för 3 000-7 000 år sedan. I andra matkulturer har man löst laktosproblemen genom att fermentera mjölken hårt eller tillverka och lagra ost får att hålla nere intaget av laktos. Edit: EPPA-pappan hälsar att om man kontinuerligt exponeras för stora mängder laktos kan många börja bilda en annan typ av vuxen-laktas (adult laktas).

Jag tycker om sådana här resonemang, att vrida och vända på saker. Att något som i Sverige betraktas som ett sjukdomstillstånd egentligen är ett normaltillstånd och kanske har haft en viktig funktion att fylla under vår utveckling. Och att det som är gift för en är en välsignelse för en annan. När jag ändå har er på tråden vill jag återgå till ämnet blöjor och påminna om att man kan få en tillfällig laktosintolerans vid magsjukdomar eftersom tunntarmen blir lite sliten och laktasproduktionen och -funktionen  kan störas tillfälligt. Så det kan löna sig att hålla igen på mjölk och andra laktosrika mejeriprodukter efter en rejäl magsjuka om diarréerna ite vill ge med sig och man får sveda i stjärten. Edit: EPPA-papan hälsar att man som tumregel ska återgå till normalkost så fort som möjligt efter magsjuka, då tillfrisknar man snabbast. Undvik konstiga dieter som ofta ger sämre återhämtning.

Det var allt jag hade att säga just nu. Vi hörs!