Igår kväll vad det fest. Och jag, Olle och en kockvän kunde inte sluta om mat som är stört omöjlig att få fatt på färdiggjort och serverat i Stockholms innerstad. Nej, det handlade inte om exklusiva råvaror, illaluktande durian-frukter eller nåt annat lyxigt. Utan om mat som bara hittas på musikfestivaler, djurparker, tivolin & nöjesfält. Som langos, churros, sockervadd, kanderade popcorn, nyfriterade munkar och våfflor med sylt och grädde.
Men den stora frågan var också om om dessa saker verkligen är så goda som vi minns dem? Eller om det är så att smakupplevelsen förstärks av hela atmosfären, väcker barndomsminnen, nostalgi och oftast äts när man håller på att dö av hunger och precis haft en adrenalinkick av en berg- & dalbana eller en helt fantastisk musikkonsert.
Jag är född på våffeldagen och det var den ultimata lyckan som liten att få äta en våffla med hallonsylt. För det var bara på min födelsedag som jag åt våfflor. Vi hade nämligen inget våffeljärn hemma.
Sen, när jag fyllde nio år, fick jag ett våffeljärn i present. Våfflor kunde skapas när som helst och var som helst. Det borde ha varit himmelriket.
Men plötsligt var magin helt död.
Och nån annan oåtkomlig rätt fick inta tronen som det godaste jag visste. Ostfondue och ugnade kastanjer halkade upp ett snäpp på listan. Det ska ju inte gå för lätt. Lättillgänglig mat är lite slampig, även om det kan vara hemskt mysigt att mumsa på den. De riktiga trånobjekten i matvärlden är de som man sätter på piedestal och nästan aldrig får äta.