Med jämna mellanrum går jag i funderingar på att överge civilisationen, bosätta mig en en stuga på ett berg någonstans och bli självförsörjande. I alla fall för några år bara umgås med vilda växter om mina egna funderingar.
Efter avslutad arbetsvecka i söndags blev jag återigen brutalt nedslagen av tanken, vilsevandrad i bergen med Jordi ett par timmar hade jag svårt att tänka mig att det blir mycket bättre än grönklädda berg fulla av mer eller mindre väl gömda delikatesser.
Vild sparris sticker här och där upp som grässtrån bland…..grässtråna. Rosmarinblommor växer precis överallt, de blå har en mjuk och blyg men tydlig och fyllig smak av rosmarin, inte alls lika brutal som de gröna bladen. Jag inbillar mig att de vita blommorna är mer pikanta och spetsigare. Rosmarinbommornas nektar är bikolononiernas favoritföda och sätter parfymerad ton på regionens honung.
Mandelblommor har varit på tal tidigare, men jag tröttnar aldrig på att varken lukta, se, äta eller skriva om de till såväl utseende som smak förvillande körsbärslika skötena. Två övervintrade mandlar fanns det också på ett av träden, men mandlar åldras inte till sin fördel när de stannar för länge i mammas famn, utan att på något sätt vara oätliga.
Just de pinjegranar vi sprang på kommer föda få och små pinjenötter i sommar, men redan nu är fostren underbart skogbeska med kaxig pinjearom. Utmärkt att smaksätta olja med säger Jordi, och jag har ett antal klasar i fickan som följer med till jobbet imorgon.
När äntligen en bekant stig dyker upp och vätskenivån börjar bli kritisk tycker Jordi i sann Marie Antoinettetsk anda att bönderna (jag) inte ska klaga på vattenbrist, jag kan ju äta mandariner! Och fan trot, bakom nästa kurva finns ju en liten mandarinlund gömd mellan bergstopparna. En mandarin, söt som socker och sprängfylld av vätska.
Men det ligger inte bara pinjenötsfoster i min ficka, det ligger tre stjälkar träig lila sparris också. Det föranleder mig att slänga ut en fråga till botaniskt bevandrade läsare, har någon av er något att invända mot att jag äter dessa undersköna läckerheterna imorgon? Eller är det något som kan bli det sista jag ångrar här i livet?
Jag vet vad ni tänker, är det inte han tönten som frivilligt skulle ta tåget norrut om två veckor? Jo det är det, och jag inbillar mig att jag har mina skäl. Kanske är det bara inbillning, men jag är kroniskt drabbad av “gräset är alltid grönare på andra sidan-syndromet”, ett syndrom med dödlig utgång om man inte får ta reda på om det verkligen kan bli grönare.
Kommentarer
13 svar till ”Lila sparris”
Obs! Ät inte de lila stjälkarna, de går under namnet “Lammdöden” i Andalusien. De är väldigt ovanliga, men icke desto mindre leder de ovanligen till död bland får på bete. Svåra sjukdomssymptom infann sig bland yngre fåraherdar i Andalusien (och övriga Spanien), därav namnet. Detta skedde mest fram till moderniseringen och turismanpassningen på Francos tid. Du kan förvänta dig problem med magsmältningen, yrsel, illamående och det sägs att man hallucinerar kraftigt!
// Ordförande Spansk Flora & Fauna
Och akta dig för de elaka pinjelarverna, gift från en sådan och det kan gå illa! Du har väl handskar på och antihistaminer i fickan? (Det är faktiskt inte bara hundar som kan drabbas, min emigrerade vän berättar att det i södra Spanien har förekommit en hel del larv-förgiftningar)
Blåblommande rosmarin är underbart, min blommar i smyg under växthusets bubbelplast.
Sparrisen kommer jag förtära ikväll om ingen har ett väldigt bra argument emot det fram tills dess. Pinjelarverna lät oroande, men om vi åt dem råa utan biverkningar borde de vara smittfria eller?
Hur kommer det sig att smaklösa låtsasblommor svämmat över svensk krogscen medan jag ännu inte stött på vare sig rosmarin- eller mandelblommor på en vare sig svensk eller för den delen spansk tallrik?
Ja ta du lite larver med sparrisen om du vågar ;-)
Hittade förresten en länk häromdagen som jag tror intresserar dig med tanke på tidigare inlägg: Mommy’s milk på http://www.danielangerer.com/
Tycker att du borde lyssna mer på Jordi och klaga mindre.
Varje gång jag åker till nåt ställe kring medelhavet tänker jag samma sak: jag måste komma dit nån gång om våren och få se grönskan och knopparna. Nu kom ett sug igen.
Mandelblom kanske man kan hoppas på här i Sverige, men det blir inte riktigt samma sak. :)
Sparrisen får vänta, åt en hel vildlök på berget idag och har fått för mig att det har givit mig klåda över hela kroppen. Avvaktar vidare biverkningar av den först.
Anna: Appropå länken, det kommer mer och mer nu!
Peter: Det är underbart, idag har vi grävt fram vild fänkål och mycket mer uppe i bergen.
Inväntar med spänning en tripprapport från den lila stjälken, kul att få höra om de LSD-liknande resultaten. :)
// Ordförande Drogavvänjning
Vad har du för funderingar som tar år att reda ut?
/Cristoffer
Pinjelarverna borde vara släkt med vår svenska tallprocessionsspinnare, som också kan orsaka klåda när den håriga larven släpper sina hår.
Klådan gick över på några timmar, skulle ha tagit med mig lite vildlök hem. Jag är redo för sparris, men ska se om jag kan prata med Xama först.
Jag tänker iaf definitivt sluta tugga pinjefoster.
Cristofer du skulle bara veta, det finns de som viker sina liv åt att fundera.
Berätta för oss under vägen! :)
Hejsan! Detta låter fantastiskt! Vart är du och hittar all denna sparris och örter?! Jag vill bums dit och botanisera :D