Under december tipsar Lisa och Hanna Fridén om saker som bidrar till världsglädjen utan att tära på klotet.
Senaste tiden har flygresor och flygskatt diskuterats. Att resa beskrivs som ett fantastiskt sätt att möta andra kulturer. Det kan det vara, det kan också vara att sitta i en solstol och sippa Coca Cola och komma hem utan att fatta att man varit i en diktatur. Och sedan förtränga att man har bränt sju kvadratmeter av isen på Arktis per person. Nej, vi ska inte sluta resa. Men resa mer sällan. Planera längre, längta mer. Och ta del av andra kulturer på alla sätt som står en till buds.
HANNA: De flesta av oss känner till Netflix. En fantastiskt tjänst med ett stort utbud, eller ja, ett stort amerikanskt utbud. Den manliga amerikanska skådisen med sina breda axlar, sitt fyrkantiga ansikte som på sin höjd lärt sig två ansiktsuttryck. Kanske gruffar han till lite när han är extra berörd, eller höjer ögonbrynet lite måttligt besvärat om hela hans hemstad blivit jämnad med marken. Han är ackompanjerad av den inkännande kvinnan, med alla nojor den samlade mänskligheten kan ha, paketerad i känslornas version av ett supermassivt svart hål. Tillsammans löser de kanske brott, räddar världen, och i slutändan så omvandlas deras partnerskap, oavsett hur det sett ut genom flera säsonger, till en slutgiltig romans. Med en liten puss. Åh, vilken klimax!
Eller ja, det är inte fullt så illa, men ärligt talat, känns det inte lite så när man bara blivit mätt?
Som tur är så är inte Netflix och amerikanska TV-serier det enda som finns där ute. Jag vill slå ett slag för den östasiatiska, och kanske främst den Sydkoreanska, TV-industrin. Här premieras andra ideal, männen gråter, skriker och är känslosamma. Kvinnorna får ofta vara lite dryga och kalla, supa sig drängfulla och äta som hästar. Det finns inga fyrkantiga ansikten vart man än tittar, och det är uppfriskande när en blond amerikan med surfarstil dyker upp och dräller ur sig ett: "Dude! What's up man? DUDE." i en lustig nidbild som känns som en välförtjänt hämnd på den amerikanska industrins östasiatiska stereotyper.
Det här låter ju grymt! Var hittar jag det här?
Moonlight drawn by clouds. Sydkoreansk TV-serie som utspelar sig under Joseondynastin.
Viki.com är det bästa alternativet för textad TV från Sydkorea, Japan, Kina och Taiwan. Här blandas romans med skräck, sci-fi, historiska draman om kejsare och kejsarinnor, konkubiner som kommit till makten och kvinnor som poserat som män för att verka inom yrken som läkare.
Viki.com kan man titta på gratis med reklam. Men med ett konto, som kostar 49,99 amerikanska dollar om året, får man tillgång till alla TV-serier och helt reklamfritt. En passande present för folk som älskar östasiatisk kultur, för folk som är nyfikna och för alla som bara är lite mätta på det amerikanska.
För de yngre i familjen finns även alternativet Crunchyroll.com som är särskilt tillägnat anime. Kanske också en god tröst för föräldrar som oroar sig för all film som deras barn laddar ner. Crunchyroll är ett fullt lagligt alternativ som man kan känna sig helt trygg med.
Här är några tips på TV-serier att börja med.
Empress Ki. Ett historiskt drama, med vissa kreativa utsmyckningar, om Ki Seung-Nyang. Hon förklär sig till pojke för att undslippa att bli donerad som konkubin, och bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att befria andra flickor som donerats som slavar. Under sin resa råkar hon bli ansvarig för den blivande kejsaren som också, av en händelse, blir kär i henne. Det här är ett romantiskt, historiskt drama som är perfekt för alla som älskar riktigt ascoola brudar.
Emergency Couple. En ung man och kvinna blir störtkära, gifter sig och ... lever lyckliga i alla sina dagar? Knappast. Det går fullkomligt åt helvetet. Hon blir deprimerad av hans blotta närvaro, och han blir utbränd av att axla ekonomin i hemmet. Skiljsmässan är given. Men sagan slutar inte där, de hamnar, olyckligtvis, på samma akut-avdelning när de ska göra AT-tjänst. Ajajaj.
W – Two Worlds. Serietecknaren Oh Sung-moo har ett problem, hans seriefigur Kang Chul har börjat strunta i vad hans skapare tecknar, han har börjat bestämma själv vad han vill göra. Oh Sung-moo blir livrädd för Kang Chul och försöker sitta bästa för att mörda sin egen kreation, men det går inte riktigt som väntat, utan istället blir hans dotter, läkaren Oh Yeon-joo, indragen i samma serievärld som han försöker utplåna.
LISA: Man kan beskriva mig som klimathjälte, man kan också beskriva mig som skenhelig utsläppsneurotiker. Orden är fria, välj vilka du vill. Oavsett vad du kallar mig flyger jag nästan inte längre. Priset andra, främst mitt barn, skulle betala för mitt kulinariska självförverkligande är för högt. Min karriär som global gastro slut är över. Lyckligtvis färdas jag fortfarande. Jag tittar osunt mycket på Netflix numera, förflyttar mig i tanken som vore jag en i dreamteamet på Sens8. Jag har bebisbölat till The Good Wife och sett ett pinsamt antal urusla skräckfilmer. Skräckisarna ser jag helst med ljudet avslaget i en frimärksstor ruta på skärmen eftersom "hare" är mitt mellannamn.
Jag lagar mat förstås. Att laga är att resa. Genuin asiatisk mat finns sällan på svenska krogar, även om allt fler dyker upp. Den typiska asiatiska krogen i Sverige är ännu lika utslätad och förutsägbar som en amerikansk storfilm. Klibbiga av socker och muskulösa genom doping av natriumglutamat. Genom att shoppa på små asiatiska matbutiker kan du hitta äkta smaker. Jag undviker så gott som alltid flygfraktade råvaror, men ett undantag gör jag. Jag köper underbara kraftiga frilandsodlade örter. Koriander på pyttekruka från växthus är klent, tvehågsen och smakar mest schampo. Som valp har örterna inte hunnit utveckla sin personlighet, de är inte bara milda -- vissa aromämnen saknas helt! Sprättkoriandern i asiatiska butiken är spänstig med friskt gröna toner, citruskryddighet. Lite räcker långt. Den söta thaibasilikan (bai horapha) smakar nästan exakt som dragon, men förutom lakritssöman bjuder den friskhet av spearmint och aromen från nypressad limejuice.
Till Hannas filmkanal väljer jag dock något med shiso (Perilla frutescens), örten som älskas i Korea och Japan även om jag tvivlar på att någon älskar den lika vanvettigt som en viss liten blekfet tant i Herrängen. Vad smakar den? Lite spiskummin, välmoget päron, marockansk mynta, sandel och kanske melon. Och något alldeles eget som gör mina knän veka.
Shiso kallas även för biffsteksört och är mycket riktigt klockren till väldigt välhängt nötkött. Strimla den över en grapefruktssallad med lite honung. Mixa ner några blad i hallonsmoothien. Riv shiso i bitar över kålsallader, nudelrätter eller wokad tofu. Gärna med rostad palsternacka, kålrot eller morot. Den röda shison är lite fruktigare och mer parfymerad än den gröna, fast kanske är det bara ögat som får smaksinnet att skeva. Nedan hittar du några favoritrecept med shiso. De är bastardiserade, kanske kan de ses som drömmar om länder jag aldrig får se. Lite senare i december ska jag tipsa om olika sätt att uppleva mer genuin mat. Det här är bara början på resan.
Tipsa gärna om fler filmer i kommentarerna! Och kom med förslag på vad vi ska skriva om!