Loppis county – Ack Hälsingland du sköna

För inte alltför många dagar sedan gick jag, reporter Anton, fotograf Annika och den lydigaste Jack Russell-terrier (Rejsy?) jag någonsin träffat på omkring i Vallaskogen och pratade om, fotade och smakade på vilda växter, de flesta ätliga. Vi höll på i tre timmar och nu har stoffet ansats och hunsats och fogats till en artikel om ogräs som idag publicerats i Svenska Dagbladet, se här. Hoppas att ni får lika kul under läsningen som vi hade där ute i skogen.

Jag passar på att se mig om efter för mig nya ätliga växter här i min hälsinglandsexil, men jag har sett det mesta förut, vid de stenar där barn jag lekt (den botaniska norrlandsgränsen börjar med krypbjörkens inträde någonstans norr om Kilsbergen, nära min hemstad Örebro). Stämningarna är ändå annorlunda. Bergslagsnaturen är mer gyttrig och har råare luft, medan Hälsingland böljar och har ljus i överflöd. Kusten står för sig själv, förstås. Hällarna och stenblocken liknar inte på någon punkt den övergödda Hjälmarens sumpiga och gås-träckade grässtränder. Hur Hälsingland ser ut längre inåt landet vet jag inte riktigt. Men säkert är loppisförekomsten lika slösande rik där som här – jag har aldrig sett en sådan loppistäthet någonstans (inte ens på Österlen, där turistströmmarna ändå är betydligt kraftigare). Be mig inte förklara varför det är så, jag har inget svar.

Även husen skiljer sig åt. Hemmavid står mest röda torp med vita knutar, men här råder en helt annan och mer storslagen byggnadstradition. Här finns hälsingegårdarna, som oftast får representeras av de stora mangårdsbyggnaderna. Man ser dem på håll, gedigna, ofta tjärade stockträbyggen med karakteristisk fönstersättning. Inuti är de ofta dekorerade med påkostade målningar, tapeter och finsnickerier. De är helt klart skrytbyggen, men jag får känslan av att det främst tävlades i smak och stil, inte i att bygga störst. Hälsingegårdarna har inte vad jag lagt märke till pushats så hårt i marknadsföringen av landskapet, men kanske blir det annorlunda framöver: ett antal gårdar har precis satts upp på Unesco:s världsarvslista. Det är alltså upplagt för klåfingriga marknadsförare av trakten att trycka upp glättade och uppblåsta hälsingegårdar i ansiktet på vem som helst som öppnar en turistbroschyr i framtiden och så småningom devalvera gårdarnas betydelse till något slags spektakel, ungefär som fiskebodarna på Smögen, lajvarna i Gamla Linköping, vattentornet Svampen i Örebro eller fäbodarna på Skansen. Äh, vad vet jag.

För att inte bli anklagad att ha lämnat matbloggeriet för gott så kan jag i alla fall meddela att vi äter en del här också, mellan de iskalla baden och de okristligt tidiga mornarna.  Vi håller maten enkelt enligt Einsteins definition: så enkelt som möjligt – men inte enklare än så. Igår åt vi en baconsallad på rester, som faktiskt var riktigt duglig trots att jag underlät att hyvla parmesanost över salladen för att inte göra den alltför god. Man vill ju inte komplicera saker i onödan så här på sommaren.