Mamma, döden och maten

I år är det tionde året som jag sätter ljus på mammas grav. Hon dog en januarinatt av att ett kärl brast i hennes hjärna. Ironiskt nog arbetade hon knappt hundra meter ifrån neurokirurgen på Lunds lasarett. Hade hon valt att söka hjälp när huvudvärken började hamra, i stället för att ta sig hem trehundra meter i andra riktningen, hade kanske hennes liv gått att rädda.

Nu blev det inte så. Det var avlöningskväll och hon hade bestämt att gå ut och äta med en väninna men dök aldrig upp. Polisen bröt sig in i lägenheten dagen därpå och då var det redan slut. Den officiella dödsdagen är alltså den 26:e januari, men jag satte den 25:e på gravstenen för att jag verkligen ville tro att hon inte haft så utdragna plågor.

Själv bodde jag i Malmö på den tiden och jag minns i en slags slow-motionsekvens hur min morbror ringde på dörren och att jag direkt när jag öppnade förstod att något riktigt allvarligt hade hänt. Benen bar mig inte och jag sjönk ner på golvet i hallen. Så gick några veckor som ärligt talat mest var ett töcken. Det var obduktionsprotokoll, donationsförfrågningar, bouppteckning, städning, flytt och allt det där andra som måste tas om hand när någon går bort mitt i livet. Mamma var frånskild, vilket gjorde mig till ensam anhörig och det kändes som om jag åldrades flera år under den där perioden.

Det svåraste var nog att acceptera att livet hade satt en punkt där jag själv hade velat ha ett kommatecken. Min mamma var verkligen ingen mönstermamma ur alla aspekter, vi hade haft hårda duster under åren. Men hon var en självständig, stark, högst levande kvinna som jag älskade och som älskade mig och det passade liksom inte in i min världsbild att hon bara skulle upphöra att finnas.

Begravningen var en öppen borgerlig historia eftersom mamma gått ur Svenska kyrkan. Jag försökte komma på hur man bäst begraver sin mor. Vitt var bannlyst, hon var helt enkelt alldeles för färgstark. På mormors begravning hade hon morrat över den sterila kaffebjudningen efteråt med begravningskaka överdragen med vit choklad och sagt att “När jag dör vill jag baske mig att folk ska kunna dricka ett glas vin och få något gott att äta”. Ingen av oss hade väl trott att det skulle ske så snart. Eftersom jag hade begränsade resurser och samtidigt ville att alla de som kände mamma skulle kunna få närvara bestämde jag mig för att laga maten själv åt de nära åttio begravningsgästerna. Det blev paella.

För mamma hade bott i Spanien i slutet av sextiotalet vilket kom att prägla hennes matlagning. Så fort hon hade råd åkte hon tillbaka dit och hon drömde om att få slå sig ner där permanent. Hon hade en mager universitetslön, hårt belastad av studielån och använde därför nästan aldrig några dyra ingredienser i sin matlagning. Den innebar en salig blandning av svensk och spansk husmanskost med mycket kål, potatis och lök, en hel del långkok men annars sparsamt med kött. Dessutom plockade hon fallfrukt på hundpromenaderna, odlade kryddor på balkongen och handlade billigt i de små invandrarbutikerna i kvarteret. Hon var avskräckande morgonpigg och bakade fantastiska bröd i ottan, stora som kvarnhjul. Framför allt hade hon den där fenomenala förmågan att vända på varje krona och ändå göra vardagen till en fest närhelst det behövdes.

Natten innan begravningen stod jag därför och  lagade stora satser paella med  kyckling, chorizo, räkor och musslor, tomater, lök, vitlök och paprika i massor. Hela köket var belamrat. Jag befann mig fortfarande i någon slags chock, men det var som om min enda räddning låg i att trycka in så mycket av mammas smaker i maten som det bara gick. Mammas väninnor hjälpte till att baka bröd och bistå med sallader, jag tror det hjälpte dem med. Det där med vinet ställde till en del problem, för då måste begravningsmottagningen hållas någonstans med utskänkningstillstånd. Till slut hittade jag en studentpub nere i en källarlokal där vi kunde hålla till.

Jag talade själv vid kistan, någon av mammas vänner läste hennes favoriter Lorca och Gibran. En latinamerikansk grupp spelade som tack för att mamma med sina språkkunskaper hjälpt många av dem att komma tillrätta i Lund när de flytt från militärjuntorna under sjuttiotalet. Jag var lättad när dagen var över, men jag märkte att arbetet med alla förberedelser hade hjälpt mig att resa mig igen och många har sagt senare att en trevligare begravningsmottagning har de aldrig varit med om.

Ett av de enklaste sättet att hålla liv i mamma blev att laga mat som vi båda tyckte om. Jag har hennes smakpalett fastetsad i minnet och kan på millimetern avgöra vad hon hade tyckt om eller inte och hur hon förmodligen hade kryddat och serverat. Kanske inte att vi valt precis likadant tillvägagångssätt, hon som jag lagade aldrig rakt av efter recept, så rätterna fortsätter att utvecklas och förändras över tiden. Jag har också lådvis med hennes urrivna sparade tidningsrecept, anteckningsböcker med receptskisser och inköpslistor. Och ser jag en duk vet jag direkt om den har ett “mammamönster” eller inte.

Ibland kan jag se hennes min framför mig hur hon såg ut när hon åt något riktigt gott, det liksom tändes ett ljus bakom ögonen på henne när hon fullständigt gick upp i den njutning det innebar för henne att äta. Och genom att fortsätta att bejaka hennes levande sidor kunde jag upprätthålla en slags kommunikation, lika påtaglig som om hon fortfarande bodde i lägenheten på Östra Vallgatan med sin gamla hund och som om jag fortfarande kunde ringa henne när som helst och bjuda henne på middag.

Jag började inte laga mat på grund av att mamma dog, men matlagningen ökade i betydelse i och med att hon inte längre fanns där och kunde stå för den biten själv. Mitt liv utan den där kreativiteten och galenskapen som hon tillförde hade varit oändligt mycket fattigare, och jag vill till varje pris bevara intrycket av henne för mig själv och för de barnbarn hon aldrig fick träffa.

Mina barn pratar om mormor som en ängel, det har de snappat upp genom Pippi Långstrump. Jag blir lite blankögd av änglapratet men förstår att de försöker hitta sitt eget förhållningssätt till döden. Idag samlar vi tillsammans ihop lite snygga saker runt lyktan vid graven, inte helt olika mammas egna stilleben på det runda köksbordet. Vi brukar klappa lite på stenen också, som en avdramatiserande hälsning.

Mammas död lärde mig att mat faktiskt kan fungera som en tröstande länk mellan det döda och det levande, eller för att slarvigt citera Gibran: Glädjen och sorgen är oskiljaktiga. Tillsammans kommer de, och när den ene sitter vid ditt bord vilar den andre i din säng.