Man springer sitt – att jogga med Thoreau

Det är inte så lite paradoxalt att barfotatrenden inom löpning har gett de stora skofabrikanterna möjligheten att sälja ännu fler skor än förut. Oxymoronen “barfotaskor” tar plats i sportbutikernas skohyllor och lär bli kvar där ett tag framöver, bredvid det som omväxlande kan kallas övergångsskor och fegskor, det vill säga skor utan kilar och överdriven dämpning men som ändå kan ge lite av barfotaupplevelsen, för den som inte vågar ta steget över till den typ av sko som skall få en att tro att man springer barfota fast man inte gör det. Det kan tyckas att allt som behövs är att sparka av sig skorna helt men den som försökt springa ett tiotal meter barfota på sina bortklemade fötter som levt ett helt liv inbäddade i nylon, bomull, luftkuddar och EVA-gummi vet att det inte fungerar. Återgången till det naturliga känns inte alltid så naturlig, snarare krystad.

Eftersom alla inser hur vansinnig termen barfotaskor är vill skofabrikanterna kalla dem minimalistiska istället. Mina senast inköpta skor har utvecklats i samråd med ultralöparen Anton Krupicka, en skäggig och långhårig, vänlig och filosofisk långskubbare som om någon är sinnebilden för minimalism inom löpning. Han springer sina flera mil långa bergsrundor med ett par tunna skor, shorts, en vattenflaska och ibland en tub gel. Han tassar fram så obehindrat och flytande på sina stålfjädrar till vader att det kan kännas rent förolämpande. I reklamen får man se Anton sitta och tälja bort gummi från en skosula för att den skall motsvara hans hårda krav på minimalism. Det är kitschigt och förmodligen inte helt sanningsenligt men jag går förstås på det, stenhårt.

Mina Anton-skor liknar mest en tunn, odämpad sula utan höjdskillnad mellan häl och framfot, som hålls fast vid foten av en ficka fjärilsvingestunt vindtyg. Om det gick att limma fast sulan vid foten – vilket förmodligen är nästa steg – skulle man nog ha skippat ovandelen helt. Skon ger löpkänsla i överflöd, om man nu vill ha den typen av löpkänsla där skon formar sig mot marken som den bara foten hade gjort. Sulan är så flexibel att foten känner varje liten pinne som man trampar på, att springa över en kotte är otänkbart – man springer runt den. Skon är så fullständigt kompromisslös och oförsonlig att den som vill springa i den inte har något val än att landa på framfoten med snabba, försiktiga steg, som om man sprungit barfota. Vader och hälsenor tar stryk och kräver långsam tillvänjning. Skorna kommer med varningslapp: man bör i princip springa med dem så lite som möjligt. Ett riktigt mördarargument för en försäljare!

Det kan verka märkligt att man vill springa i ett par dylika skor överhuvudtaget. Men jag förstår varför när jag snör på mig mina fegskor efter att ha sprungit en kortare runda med de minimalistiska. Det är som att stoppa ner fötterna i ett varmt fotbad, och jag kan komma på mig själv med att le lite grand åt den sköna känslan. Men när jag sedan skall springa med dem känns de plötsligt klumpiga, de separerar mig från marken i alltför hög grad: jag springer över den istället för på den. Jag kan komma på mig själv med att längta tillbaka till mina vadplågande tunna skor som kopplar mig till marken, i förlängningen till jorden. Att gå tillbaka till fullt dämpade skor ser jag som omöjligt, det existerar inte längre.

Minimalistiska trender finns på många områden, och de följer kompassriktningen mot den isolerade eremiten på sin bergstopp men utan att egentligen längta dit. Vill vi äta minimalistiskt går vi till Esperanto, Noma eller Mistral, och får mat som är  skenbart enkel men som krävt enormt med tankemöda och ansträngning. Vi vill – om jag får uttrycka mig svepande och generellt – inte leva eremitens liv men däremot tjuvkoppla oss till eremitens inre frid. Kanske behövs inget mer än ett fikonlöv, en skål och en sked för att överleva men för det skulle vi behöva offra för mycket. Jag köper fortfarande löparskor men är i färd att byta prylar mot förmåga, utvecklingen går mot att jag lär mig allt mer och behöver allt mindre för att bibehålla någon slags sans. Istället för minimalism kanske jag skall kalla det för bostadsrättsthoreauism, att skära ner av det jag inte absolut behöver för att minska det störande, vita bruset runt omkring utan att försaka det goda i livet. Leva livet på framfoten, med snabba steg.

Thoreau skrev: As you simplify your life, the laws of the universe will be simpler.