Just nu läser jag Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer, den tredje eller fjärde boken i ordningen jag läser om folkmordet i Rwanda. Nyligen läste jag Peter Englunds Brev från nollpunkten. Jag fascineras och skräms dagligen av det enorma hat, den slöa likgiltighet och den stolta dumhet som verkar finnas inneboende hos människan.
På något sätt dras jag till just denna mänsklighetens träck. Kanske för att jag inte förstår det. Vad får människor att utföra onda handlingar? Är vi alla så fula under ytan? Är civilisationen verkligen bara den tunna fernissa som hindrar våra masker från att spricka upp och visa trollansiktena under? Ibland tror jag verkligen det.
Men så påminns jag om människans inneboende godhet. Som ett brev på posten. I det här fallet faktiskt just med brev på posten. Mimi från Vallåsens världshus skickade en otroligt vacker squash/zucchini/pumpa till mig, tillsammans med späd rödkål, underbar lavendelbiscotti och en annan zucchini som tyvärr inte överlevde resan.
Allas vår Anders skickade en apelsintomatketchup som klår Heinz alla dagar i veckan – den hamnar i dagens middag!
Och Mittinternet-Martin har just nu postat ett par nypor hing till mig, trots att han råkade tappa bort den första försändelsen på en europaturné.
Ibland blir jag så misantropisk att jag helst vill stänga in mig och aldrig mer gå ut. Alla är onda, alla är elaka. Alla hatar mig och allt jag står för. Bättre att stanna hemma med Magnus och gömma mig för den illvilliga världen. Men så påminns jag på ett handgripligt sätt om alla dessa fina vänner, osjälviska bekanta och vänliga främlingar som finns: sådana som skickar trevliga paket på posten.
Och när jag väl vågat mig ut – styrkt av snälla paket, uppmuntrande kommentarer och rara mejl – går det i regel inte länge innan jag påminns om hur fina människor kan vara mot varandra. Det kan vara ett leende på ICA, en vänlig gest på bussen, ett erbjudande om att bära de tunga kassarna eller bara en komplimang.
Och då slår det mig som alltid: vi människor är inte onda! Vi bär det inom oss, som en inneboende potential som kan flöda över under fel omständigheter, men vänligheten och viljan att hjälpa sina medmänniskor är det som verkligen kännetecknar oss Homo Sapiens Sapiens. Ondskan, det är något som i bästa fall hjälper oss att definiera denna godhet och i värsta fall får oss att stilla bedja om den. Men valet mellan de två motsatserna är något vi får på köpet i det här att vara människa.
Så sensmoralen är: vi borde skicka fler snälla paket. Inte bara till de som förtjänar det, utan till alla som skulle må bra av det. Vem vill ha ett paket från mig?
Kommentarer
15 svar till ”Människans inneboende godhet”
Jag vill ha paket!!! Fast då blir det ju ingen kedja så det är nog bättre att du skickar till någon ny. Tanken var ju att sprida kärlek som räcker till alla! Och jag glömde nog skriva det i paketet men det var röd spetskål som du fick.
Mimi: Jag skickar gärna ett paket till dig också. Det finns ju – förutom godhet – också något som heter tacksamhet. Men det blir inget odlat eftersom jag misslyckats med det. Fungerar Magnus inkokta lök och lite annat smått och gott?
Men jag visste inte att det var röd spetskål. Men det vet jag nu! Jag tänkte äta den i morgon tillsammans med någon god korv. Tack!
Du får gärna skicka paket till oss på Barnverket. Vi ska samlas nu på lördag för att kampanja för barnfrågorna.:)
http://www.barnverket.nu/web/index.php
Des bon vins: Jag skickar gärna ett paket till er, men den hinner garanterat inte fram till på lördag. Ska jag skicka till sthlms-adressen eller?
Om du vill läsa nåt uppmuntrande om kvinnors situation i utvecklingsländer kan jag rekommendera Half the sky av Nicholas Kristof & Sheryl DuWunn.
Roligt att min tomatsås kan sprida lite glädje. :)
Välskrivet och tänkvärt! Jag är också en sådan person som läst bok efter bok om krig, hat, intolerans och annat elände vilket från gång till annan lämnat mig desillusionerad om vad vi människor egentligen är för några varelser, men så, precis som du skriver, händer det något som gör att jag inser att de allra flesta av oss bara vill varandra väl. Så länge vi är fler som vill varandra väl än som vill varandra ont så känns det ändå ganska bra att stiga upp ur sängen och se vad dagen har att erbjuda.
(Apropå Rwanda så kan jag rekommedera Roméo Dallaires bok “Shake hands with the devil”.)
Jessika: Tack, den ska läsas!
Anders: Den var vansinnigt god!
Sara: Jag har varit på väg att läsa Dallaire hur många gånger som helst, men av någon anledning blir det aldrig av, kanske törs jag inte? Jag läste en intervju med honom för några år sedan som var FÖR stark. Jag tänker ofta på den.
Kul att du gillade den. Jag var själv lite missnöjd till att börja med, men det berodde nog på att jag inte lyckades efterlikna originalet.
Anders: Det är nästan så att jag får hindra Magnus från att dricka den ren ur flaskan. :)
Vad snäll du är.:)
Jag mejlar dig dig en adress.
Dallaires bok är stark och bitvis väldigt jobbig att läsa, men jag är ändå glad att jag gjorde det. Den gav mig perspektiv.
Det ska också finnas en dokumentär som följer Roméo Dallaire när han reser tillbaka till Rwanda, men den har jag aldrig lyckats få tag på.
Jag har sett dokumentären med Dallaire. Den är väldigt stark. Boken klarade jag inte, inte dess beskrivning av hur och vad människor kan göra mot varandra men också hur lite som krävs för att propagandatrumman ska börja. Era fienden är… hela Jugoslavien, där blev man fiender med sina grannar. Och kanske är just det största problemet med folkmord, som det i Rwanda och i Kambodja, att man orkar inte se så man tittar bort. Och när man tittar dit så är det för sent.
Dallaire kan inte förlåta sig för vad de gjorde, eller inte lyckades göra. Snarare var det att ingen lyssnade på dem som var det största problemet.
en länk till ett utdrag ur half the sky finns här:
http://matochblommor.blogspot.com/2009/08/saving-worlds-women.html Välj särskilt den här
Des bons vins: Tack!
Sara: Ja, jag ska läsa den. Magnus pappa har den, så nästa gång jag är i Karlsborg norpar jag boken!
Jessika: Ja, just det att det krävs så lite för att göra en vanlig människa till en mördarmaskin är det som skrämmer mig mest av allt.
Och ang. Dallaire så såg jag någon intervju med honom där han berättade att han inte klarar av ljudet när man klyver en vattenmelon, eftersom det låter precis som manchetes mot kött. Jag tycker det är så sorgligt att han – en av de få som faktiskt försökte göra något – är så traumatiserad, när det är alla vi som inte brydde oss tillräckligt som borde få något slags gudomligt straff. Om man ska vara rättvis och krass i alla fall.
I såna fall tror jag på karma. Du kan inte vara hur utstuderat grym/elak/ond under en livstid utan att det kommer ikapp dig en dag. Och det med att komma ikapp, varje människa har förmågan att definiera sitt eget helvete. Vissa som gör det är utan skuld. Andra, ja, tiden och vad man hade sina händer i, kommer ikapp oss alla, förr eller senare.