Minns ni sagan om rövaren Prokrustes som lade sina offer i en säng och högg av delarna som stack ut eller slet isär dem tills de var långa nog? Tjipp, tjopp, knaaaak! Sen passade de perfekt enligt rövarens kriterier. Nu förstår ni essensen av teveprogrammet Hell’s Kitchen. Två nävar kockar slängs in i köket med ambitionen att bräcka och manövrera ut de andra. Målet är att de den hårda vägen ska stöpas om till en Gordon Ramsay Cook-alike som domderar, är hård och lagar en perfekt men opoetisk risotto. Jag måste erkänna att jag tittar på Hell’s Kitchen, vad värre är måste jag erkänna att jag njuter av det lite. Trollet i mig, det där som bor hos alla, får näring av de mentala huggen och slagen. Trollet ler i mjugg när någon av de där nollorna med för stora drömmar gör bort sig och åker ut. Och trollet är inte heller förvånat när vinnarnas nya drömjobb visar sig vara mindre glamourös än utlovat och att deras stjärnglans (med ett fåtal undantag) bleknar snabbt. Det här är inte ett program där nya stjärnskott lyfter.Tittaren lär sig inte särskilt mycket om mat. Maten är inget mål i sig, bara en krydda i en ganska snaskig anrättning.
När jag istället tittar på Masterchef, skäms trollet och rullar ihop sig i de mörka skrymslen det hör hemma. För i Masterchef handlar det om något helt annat. Det som trivialt kallas kärleken till mat. Av 50 amatörkockar som valts ut bland många många tusen sökande står visserligen bara en kvar som vinnare. Men målet är främst att de alla ska lära sig så mycket som möjligt; och lär sig gör tittarna också. Minutiöst beskrivs olika tekniker, vi lär oss skapa en knapersvål på fläsk, stoppa korv och vi ingjuts mod för att våga fritera chili nästan svart så den ger det rätta smakdjupet till en sydindisk curry.
Domarna är coacher snarare än bödlar. Det vrålas aldrig att en rätt är usel, det förklaras pedagogiskt varför den inte fungerar. Och det viktigaste av allt: vad matlagaren kunde ha gjort för att undvika misslyckandet. Hur lite smör kunde fått smaken att lyfta och vi får veta att sufflén ju egentligen var korrekt tillagad, det enda som saknades var lite högre ugnstemperatur. Och alla vet att nästa gång kommer det att gå rätt. Vi tillåts aldrig för en sekund glömma att det kan vara roligt att laga mat. Vi får en retande doft av framtiden, av hur mycket bättre vi kan bli i köket.
En efter en försvinner deltagarna. Blir de ens “utslagna”? De lämnar ju bara värdigt plats för dem som är ännu mer begåvade eller bara hade en bättre dag. Skaparna av konceptet har självförtroende nog att lita på att passionen hos de tävlande är så stark att den räcker för att skapa dramatik, de vet att passionen är så stark hos tittarna att uppblåsta intriger bland de tävlande inte behövs. Det är tufft, det är tårar av ilska, sorg och glädje. Allt finns där utan att det behövs provoceras fram av en lynnig despot. Allra bäst är det makalösa programmet Junior Masterchef Australia. Ungar upp till 13 visar den mest makalösa förmåga att laga avancerade rätter. De spritsar profiteroler, de ångar hela fiskar och en nipåring gör boudin blanc på fasan. Allt medan ett genuint kamratskap växer fram. Så långt ifrån Ung och bortskämd du kan komma.
Jag är rätt förtjust i tävlingen Top Chef också. Här tävlar proffskockar i olika uppgifter som kräver det yppersta av deras smakgehör, förmåga till improvisation och kreativitet. Redan från första början handlar det om att kockarna ska visa sin personlighet, de formas inte till en kopia av en förebild som kanske inte borde vara det. Inte minst gillar jag Top Chef Masters som i senaste omgången vanns av vår egen Marcus Samuelsson. Men där är det mer byggt på hjälstedyrkan och uppvisning. Om yrkesrollen.
Vi tittare kippar efter andan, imponerade men kanske inte riktigt berörda. Konkurrensen är hårdare det handlar ju om proffs som slåss för sin framtid, men den är inte mördande. Matlagningen har inte huvudrollen på samma självklara sätt som i Masterchef.
Masterchef är en osannolik tittarsuccé, jag har hört rykten om att den kommer till Sverige och det hoppas jag verkligen. Och jag hoppas att vi slipper se en svensk variant av Hell’s Kitchen. Jag säger inte att Hell’s Kitchen är dålig, trollet i mig viskar insinuant att programmet är toppen. Det jag vill säga är att det går utmärkt att göra lönsam verklighetsteve som bjuder på starka känslor samtidigt som den gör både de inblandade och tittarna till lite bättre och kunnigare människor.
Samtliga program finns på YouTube men man får leta lite för en del av dem tas bort.
Kommentarer
16 svar till ”Masterchef: En lektion i kärlek”
Tycker mycket om Masterchef (fr Australien). Vänligt och jävligt duktiga amatörer!
Alla program man lär sig något är mina favoriter. Gillade de första programmen med Ramsey när han besökte restauranger in England. Nu känns han mer som en karikatyr av sig själv.
Hear, hear. Älskar Masterchef Australia. Ett program där juryn inte utstuderat elaka, utan rättvisa, uppmuntrande och stödjande. Gillar också att vissa avsnitt inte har några tävlingsmoment utan bara är masterclasses.
Måbraprogram som säljer!
Masterchef Australia har jag inte sett (än), men fastnar jämt och ständigt framför Masterchef på BBC Lifestyle. Det finns helt enkelt inget matprogram som går upp mot det.
Ja kul att Masterchef kommer hit, har en vän som varit på audition!
Helt rätt, Lisa! Och om jag inte minns fel skulle bland andra Per Morberg sitta i den svenska Masterchef-juryn. Honom gillar jag också. Hoppas bara att han inte regisseras till att vara “sexigt arg” eller så (oklart varför jag är fruktar just det). Vore fint om Masterchef finge fortsätta att vara det fina programmet.
Rykten från säkra källor säger att “Sveriges mästerkock” börjat spelas in och börjar sändas i vår!
Tittade på Juniorversionen igår och har utsett det till mitt PMS-program, då klarar jag varken spänning eller intriger utan behöver bomull för själen.
När TV4 är inblandade så vet man ju vart det slutar!
Jag följer båda programmen, och håller med om allt vad du skriver, men kom ihåg att slutmålet skiljer sig åt väsentligt. I Hells Kitchen handlar det om en brigad som ska få ut (minst) fyra maträtter samtidigt, bord för bord, under den helvetiska stress som jag tänker mig råder i en toppklass restaurang. Någon ska sållas ut som står ut med all stress och har koordinationen. I Masterchef får deltagarna laga en, upp till tre maträtter under tidspress, men inte koordinerat till andra personers matlagning. Jag har inte riktigt klart för mig vad priset är, förutom äran? Knappast en plats som kökschef? Jag, och de flesta andra läsarna av Taffel, skulle nog klara oss igenom några program av Masterchef, men jag personligen skulle definivt få en hårfön av Ramsay i avsnitt 1 eller 2.
Ett boktips så här inför jul; en klassiker av George Orwell (1984, Djurfarmen etc) – har ni läst hans “Down and out in Paris and London”? Jag slutade äta på restaurang några år efter den första genomläsningen.
Martti: Åh, den har jag läst tio gånger säkert. Men pervers som jag är var det där någonstans som jag först började längta in till köksvärlden… Och jag håller med dig helt i övrigt också.
(Martti är alltså min gamla biologi/geografilärare.)
Martti: Vill verkligen inte veta mer om dina mellanhavande med fönen :-) Min poäng är att det inte handlar tillräckligt om mat utan mer om kadaverdisciplin. Masterchef handlar om att skapa mat. Vinnaren får ge ut en kokbok bl a. Hell’s Kitchen lika mycket om att producera. För tittren blir behållningen i det senare fallet intrigerna.
Hårfönen är en metafor från fotbollsvärlden, noga räknat Sir Alex Fergusons (tränaren i Manchester United) berömda utskällningar av spelare på nära håll. Effekten är lik en hårföns. Och nu undrar vi alla vart din fantasi tog dig med en hårfön?
Kan bara instämma – gormande Gordon klarar vi oss utan. Mer kärlek till mat och varandra!
Katinkas Kitchen
Jag håller verkligen med dig om kärleken till det fina masterchef! har mest kollat det brittiska, och visst, det är rätt mycket manussnack av samma typ varje gång men deltagarna charmar mig alltid och jag sitter nästan och lipar i soffan när buck-toothed bettie kammar hem segern. Jag ser så många nördar och forna mobbade barn framför mig som fick revansch, och detta i en god kamratlig sportsmannaanda. hade gärna haft klabbet på dvd för mensiga dagar!
Jag har redan abtinens efter att Masterchef Australia tagit slut. Jag har slavsikt följt det hela hösten, samtliga 72 avsnitt (en hel del har varit dubbelprogram så det har inte varit 72 avsnitt i TV8). Maken till matprogram har jag inte sett. Glädjen hos de tävlande, sorgen och gråten, coachningen från de fantastiska domarna/programledarna samt deras masterclasses. Jag kan inte se det engelska originalet längre. Så tråkigt, så upprepande och avsaknad av originalitet.Hur ska den svenska varianten bli? Jag har sett/hört att Leif Mannerström ska vara en av domarna. Vilka är de andra? Någon som vet?
Torsten: Jo Mannerström är en av domarna. http://www.tv4.se/1.1754905/2010/08/24/per_morberg_marcus_aujalay_och_leif_mannerstrom_ar_domare_i_tv4_s_sveriges_masterkock
Ska bli kul att se! Bara män i juryn, är någon överaskad?
Älskar verkligen Masterchef. Som en ytterst marginell plump i protokollet måste nämnas att de superfina och pedagogiska domarna/lärarna borde få en snabbkurs i köksvetenskap. Deras förklaringar till olika saker är ibland helt uppåt väggarna och ordet karamellisering används för bryning.