Matälskaren gillar: Olle Tagesson + 19 Glas = sant

När jag satt på frilanskontor i Gamla Stan var området en gastronomisk öken, trots eller tack vare turisttätheten. Det var innan Frantzén och Lindeberg satt sin första potatis. Och innan jag ens hört, än mindre vörda, namnet Crespi. Eller stifta bekantskap med restaurangvärldens mest excentriska skägg som råkar sitta på Peter Bennyson. Nu utgör Daniel Crespis Djuret , med systerkrogen Pubologi samt Peter Bennysons 19Glas spetsarna i den minimala Bermudatriangel där mina besparingar kommer att försvinna spårlöst under hösten. Det vill säga det som återstår av kapitalet när jag vallfärdat till Ekstedt, som står högst på önskelistan. På Djuret har nämligen genomsympatiske köttkonstnären och påläggskalven Mikael Einarsson tagit över. Pubologi serverar stans bästa brunch (kvällarna går inte heller av för hackor). Men allra högst förväntningar har jag på 19 Glas. Där kommer nämligen en av mina favoritkockar, Olle Tagesson, att skapa nytt och med största sannolikhet stort. Eller rättare sagt skenbart anspråkslös mat med stora smaker. Nära råvaran och med osviklig precision.

Jag vet, för jag känner Olle och har ätit hanss mat på Doc Italiano i Malmö. Olle tillhör de där kockarna som lagar genuint god mat. Något som inte borde vara så ovanligt som det är. Idag är nämligen en besvärande andel av svenska kockar frenetiskt sysselsatta med att laga intressant mat. Ofta lyckas de med bravur, men vem vill se en Tarkovskyfilm varje kväll? Ibland får man en känsla av att gästerna är till för kockarna, istället för tvärtom. Jag är en enkel själ som oftast vill ha mat jag slipper analysera, som bara gör mig glad. Nu har Olle hängt runt något år i Kalifornien, bland annat på legendariska Chez Panisse och känner sig ännu säkrare på vad han vill med sin mat.

– Jag ser en ny Marco Pierre White, vad tycker du? undrar Peter Bennyson, i ett mejl som liksom vibrerar av bromance.

Nej, jag ser ingen MPW i Olle, inte om man menar en hyperperfektionistisk streber med löddriga (och under stundom vitpudrade) näsborrar. Inte heller Olle håller med när han ger sig in i konversationen:

– Jag ser nog de “gamla damerna” som större inspiration än just Marco Pierre White, som Alice Waters, Rose Gray & Ruth Rogers, Judy Rogers, Elizabeth David, men även Simon Hopkinson, Jeremy Lee (kan ju räknas in till de “gamla damerna förstås =) ), Sam & Sam Clarke och Fergus Henderson.

Om de två bestämda och något excentriska herrarna trivs med varandra har jag äntligen fått den där stamkrogen som jag så länge saknat i Stockholm. Eller stambaren, rättare sagt. Den bästa nyheten är nog nämligen  att Olle lovar att bygga ut barmenyn. Det passar mig perfekt eftersom jag är innerligt trött på långa andaktsfulla sittningar. Baren är fylld med allahanda godsaker varav många ryms under paraplytermen (och här talar vi ett synnerligen spretigt och skevt paraply) naturviner. I fallet 19 Glas handlar det om drycker som är mer knasiga än goda i ordets strikta bemärkelse. Vilket råkar vara exakt som jag och min man vill ha det. Vi ses där!

Öppenhet: : Jag betraktar Olle som mer än en ytlig bekant men har inte umgåtts med honom och Peter privat annat än på krogen. Än. Men en kock som liknar sig vid en gammal dam kan jag inte motstå. Jag får inget betalt för att skriva detta och kommer inte heller acceptera något i gengäld.  Jag accepterar i princip aldrig gratismåltider (något specialfall måste medges) annat än officiellla pressmåltider. Att jag pinsamt nog är skyldig baren på 19Glas 600 pix beror enbart på att deras kassaapparat havererade sist jag var där. Men det ska betalas så fort jag har vägarna förbi.Vilket jag har redan klockan 17:00 i morgon innan jag går på Ekstedt. Är ni där? Olle börjar på allvar först på måndag dock.