Matmyter, halvsanningar och Cordelias tystnad

Det här är manuset till det föredrag jag ska hålla idag på Konsumentföreningen i Stockholms seminarium Myter om myten. Det är en råskiss kommer att omarbetas och struktureras om efterhand. Jag vill påpeka att det här är ett föredrag om problemen, inte en helhetsbild. Jag tycker att många matskribenter och vetenskapsjournalister gör ett strålande jobb.

Det var en gång en kung som hade tre döttrar. Han älskade dem alla men eftersom det här är en saga var det inte fult att älska ett barn lite mer än de andra. Den yngsta dottern Cordelia var den som stod kung Lears hjärta närmast. Kungen var gammal, han började fundera på att dra sig tillbaka. Kanske var det dags att flytta till Mallis och äntligen lära sig spela bridge och kanske driva en liten Bed & Breakfast?

Han beslöt sig att dela upp riket mellan sina tre döttrar. Men som så många människor ville han ha något i gengäld  därför krävde han att hans barn skulle bedyra sin kärlek till honom. Han ville bli berusad av vackra ord, kittlad av omtanke. De två äldsta gjorde allt för att överträffa varandra i klatschiga formuleringar och överdrifter. De gjorde allt för att fånga hans öra. De sa allt de trodde att han vill höra.  Den yngsta, Cordelia, sa bara att hon älskade honom som en dotter älskar sin far. Sen höll hon tyst. Envist vägrade hon delta i den framtvingade ordfäktningen av osanningar och överdrifter. Och fadern blev rasande över hennes återhållsamhet och försköt henne.

Det är ni kära publik som är Kung Lear, det är läsare som är sagotörstiga barn giriga efter överord och dramatik. Och vi inom media slår knut på oss själva på det mest pinsamma vis för att få er uppmärksamhet och kärlek. Idag ägnar sig allt fler tidningar åt klickjournalistik. De skapar rubriker och skriver om ämnen som ska få maximalt med uppmärksamhet. Hur många har inte, med hjärnan urkopplad, klickat på rubriker som “Britney Spears visar musen” eller “Tom Cruise är en utomjording”? Här är matmyterna och halvsanningarna oemotståndliga. Den här journalistiken är som lösgodis, skapad av människor, för människor. Skräddarsydd för att tala till våra ryggmärgsinstinkter. Den är oemotståndlig, färgsprakande och den livar upp vardagen. Och den är enormt billig att producera. Och den säljer, herregud som den säljer.

Men precis som lösgodiset är matmyterna näringsfattiga och även om de förnöjer för stunden är de skadliga på längre sikt för media eftersom de urholkar förtroendet för oss. Jag vet att jag har en ganska barnslig hangup vad gäller myter och faktoider. Det beror på att jag anser att jag tror att riktiga faktaunderlag är viktiga också när det gäller prosaiska ting för att vi ska fatta rätt beslut i vardagen. Det finns ett citat som brukar tillskrivas John F. Kennedy (men äran bör förmodligen, inser jag i min cynism tillskrivas någon anonym talskrivare). Hur som helst är det vackert:

”The great enemy of the truth is very often not the lie — deliberate, contrived and dishonest — but the myth — persistent, persuasive and unrealistic. ”

En vanlig kritik från läsarna är att det inte går att lita på media och forskningsresultat. “Den ena dagen säger ni det ena, den andra dagen säger ni det andra.” Jag håller med om att media är ytterst dåliga på att sätta in nya undersökningar i ett större sammanhang och att ge dem rätt proportion, men jag vill försvara den föränderliga vetenskapliga världsbilden. Vetenskap handlar inte om en en gång för alla etablerad sanning. Det handlar om en dialog, om stenhårda omprövningar och ständiga framsteg. (Och en del återvändsgränder. ) I själva verket är en statisk oföränderlighet ett säkert tecken på att det är någon allvarlig vajsing i ett system. Det är ingen slump att astrologin har varit i stort sett identisk under tusentals år.

Precis som dina växande erfarenheter och ökade kunskap gör dig alltmer kompetent så utvecklas vetenskapen. Och precis som när det gäller dig kommer det kanske en tid då du blir gammal och fördomsfull, envist håller fast vid gamla sanningar fast du egentligen borde ta till dig det nya. Jag anser att till exempel näringsläran står för ett sådant skifte då gamla sanningar måste omprövas. Senaste årtionderna har nya förfinade metoder infört nya begrepp som glykemiskt index och nya rön om fett förändrat spelreglerna totalt. Och jag vill påpeka att den utmärkta journalistiken om det farliga transfettet har lett till att industrin ändrat sig, medan Livsmedelsverket stod passivt.

Men hur undviker vi att matmyter och halvsanningar sprids? Jo, genom att ifrågasätta både dem oss och själva.

När jag undervisade blivande sjuksköterskor på Sofiahemmet inledde jag med att ge dem ett test på hur mycket de kunde om mat. Det var vad jag sa i alla fall, egentligen testade jag något helt annat. De fick ta ställning till åtta påståenden. Ett var om huruvida en tand löses upp i Coca Cola om den får ligga över natten. En annan var om honung var nyttigare än socker. Studenterna fick tre alternativ: Ja, Nej och Jag vet inte. Egentligen fanns det bara ett rätt svar till de flesta frågorna: “Jag vet inte.” För oavsett om de svarade rätt på frågan så visste de faktiskt inte. De trodde att de visste, men de hade inte den djupare kunskapen. De kände sig pressade, de var ju trots allt personer som var intresserade av hälsa.

Då kan ni förstå hur vi journalister känner oss. Vi som ska veta allt och kunna leverera snabba svar. Helst sådana svar som ökar lösnummerförsäljningen så att vi får behålla våra jobb. Och trots att så många av oss som arbetar som matskribenter inte har någon som helst utbildning och grundläggande kunskaper så måste de alltid ha en åsikt i varje fråga för att positionera sig.

För att återknyta till sagorna; en egenskap som bestraffas hårdare än alla andra i klassiska berättelser är nyfikenheten. Det var nyfikenheten som fick Pandora att öppna den magiska asken så att all världens bekymmer slapp ut och drabbade oss. Det var den pockande vetgirigheten som fick Psyke att gå upp mitt i natten för att i skenet av ett fladdrande ljus få se sin hemlige älskares ansikte. Och samma pockande lust efter visshet avslöjade Riddar Blåskäggs hemlighet. Men ni förstår för oss som jobbar med media är nyfikenheten en förutsättning, problemet är att när det gäller mat hittar man ofta det värsta en journalist kan hitta: Ingenting.

Jag tänkte ge er ett exempel för att visa hur brötig, snårig och framför allt småtråkig sanningen är. För några månader sen fick jag ett pressutskick från TV-serien Landet Brunsås med rubriken att . Svensken lagar mat 14 minuter om dagen.

Jag hade hört siffran förut, förmodligen har jag till och med använt den själv så jag ska inte sätta mig på allt för höga hästar. Instinktivt tyckte jag nu att det inte kändes rätt eftersom man på den tiden inte ens hinner steka falukorv och koka potatis. Eller koka spaghetti och servera med ketchup. Detta är ändå några av våra vanligaste middagsrätter.

Till skillnad från de journalister som bara citerade pressmeddelandet blev jag nyfiken. Vad låg bakom den exakta siffran 14 minuter? Den senaste bra undersökningen, en stor tidsstudie, utfördes av Statistiska Centralbyrån 2000-2001 (SCB ligger som bäst i startgroparna för nästa tidsstudie). Då tillbringade den vuxne medelsvensken runt 30 minuter dagligen åt matlagning. Dukning, disk och inköp räknades inte in. Kvinnor ägnade ungefär dubbelt så lång tid åt matlagning som män.

Jag började fundera. Hur har utvecklingen sett ut tidigare?  Under hela 90-talet minskade tiden kvinnor ägnade åt matlagning med 7 minuter till ungefär 40 minuter per dag enlligt SCB. Männens tid var konstant: runt 20 minuter. Är det realistiskt att tiden mer än halverats på ett knappt decennium när den knappt påverkades under 90-talet?

Men vänta nu! Varifrån kommer egentligen den där envetna siffran 14 minuter? Jo, från en undersökning gjord av Coops provkök 1999 (ja, ni läste rätt: 1999), då ett antal personer intervjuades om hur lång tid de trodde de lade ner på en vardagsmiddag måndag till torsdag (alltså inte matlagning under en hel dag eller i snitt under en vecka). Svaret blev 14 minuter i genomsnitt. Tidigare under 90-talet hade den varierat mellan 12 och 17 minuter enligt samma undersökning. Min uppfattning efter att ha lett ett antal matlagningskurser är att vanliga människors tidsbegrepp i köket är milt sagt dimmigt. Christina Möller, var chef för Coops provkök när de här undersökningarna genomfördes och anser också att undersökningen ska tas med en rejäl nypa salt. (Uppgifterna i det här stycket kommer från Christina, som jag helt enkelt ringde.)

Så här går det till i media. En ganska liten, metodologiskt tveksam, feltolkad undersökning från 1999 har alltså blivit en etablerad sanning för att beskriva situationen 2010. Den har blivit en sanning för att den kittlar, för att den är värd att föra vidare.

Jag hade kunnat skriva hur många slagfärdiga krönikor som helst om hur vi svenskar lagar allt mindre mat, hur många gånger som helst hade jag kunnat säga att vi svenskar lagar mat 14 minuter om dagen. Och det hade gått fort som attan att skriva. Mina redaktörer hade älskat mig. Läsarna hade älskat mig. Istället lade jag ner en halv dags obetald arbetstid för att ta reda på hur det egentligen låg till, och det småtråkiga resultatet publicerades på en blogg läst av ett fåtal. Hade jag betett mig så på en tidning hade jag förmodligen förvisats under lika nesliga former som Cordelia.

För att återkomma till Cordelias tystnad, så är det så att vi också måste lyssna till de undersökningar som inte säger något. Samband är  alltid mycket mer användbart än icke-samband inom journalistiken. Ändå kan undersökningar som inte ger något “resultat” vara minst lika intressanta. Ett exempel är att de flesta vitamintillskott inte tycks göra oss friskare. Ett annat exempel är att otaliga moderna undersökningar har misslyckats med att bevisa att mättat fett leder till hjärt- och kärlsjukdom. Men de undersökningarna får inte genomslag just för att de likt Cordelia inte säger någonting. Siffrorna är så motstridiga att de tiger och vi lyssnar inte trots att tystnaden egentligen är talande. (I sammanhanget vill jag tillägga att det finns ganska mycket och väl utförd forskning som säger att enkelomättat fett skyddar mot hjärt- och kärlsjukdom, jag är ingen isterhaverist.)

Medias ansvar borde inte vara att sälja lösnummer på samma sätt som lösgodis.  Och vi måste lära oss att följa Cordelias exempel, att ha mod och värdighet att hålla käften istället för att låta oss lockas in i lögner och överdrifter. Vi måste försöka spegla världen i all dess komplexitet, med små väl avvägda ord. God journalistik handlar precis som kärlek inte så mycket om braskande uttalanden, utan om att bygga långvariga relationer genom de små saker vi gör varje dag.

Att tänka på för läsare:

• Lita aldrig på rubriker, de skrivs sällan av journalisten utan av en rubriksättare/redigerare som inte är insatt i ämnet och vars uppdrag är att förenkla. Läs hela artikeln.
• Fundera över orsak och verkan
• Den lille har inte alltid rätt
• När saker verkar för bra för att vara sanna är de i regel det
• Sätta in studien i sitt sammanhang. Hur många studier visar samma sak, hur många säger mot?
• Internet gör att myter sprids snabbare, men också att et är lättare att kolla upp
• Mejla journalister och berätta för dem att de har fel. Skicka alltid med referenser och länkar

Vanliga matmyter i media:

• Spenat innehåller mycket järn
• Marco Polo var en trendsättare
• Kött ska saltas efter stekning
• Rå mat är nyttigare än tillagad
• Fullkornsprodukter har lågt GI

Bra källor för journalister:

• Engelskspråkiga Wikipedia (glöm inte att läsa den bakomliggande diskussionen, där kan man lära sig mycket) Svenska Wikipedia är tyvärr inte särskilt bra vad gäller mat
• Böcker med en stor namnkunnig redaktion där innehållet genomgått en redaktionell process. Andra upplagan av Oxford Companion to Food.
• NE, pålitliga men långsamma på att uppdatera
• SLV, personligen håller jag inte med om många av Livsmedelsverkets slutsatser, men näringsvärden från Livsmedelsverkets databaser är värdefulla
• Experter, och tänk på att inte ställa en rättsahaverist och en etablerad expert mot varandra utan att förklara det för läsarna
• En källa till, dubbelkolla alltid dina källor, här är Google och andra sökmotorer bra

Och ja  jag erkänner: tankefiguren med Cordelia har jag lånat av S J Gould och hans utmärkta essä Cordelia’s Dilemma som ni kan läsa här. Hur berättelsen om Cordelia slutar? Låt oss bara säga att det här är en av Shakespeares tragedier. Hennes systrar hängde henne helt enkelt.