I veckan har jag, för Sydsvenskans räkning, träffat en underbar matälskare: Ulrika Eichler på Bladins skola i Malmö. Vi talade mycket om hur man får barn att prova på nya saker, ett ämne hon är fena på. Jag känner att det finns mycket mer att säga i ämnet.
En vanlig uppfattning är att man inte ska belöna barn för att de äter. Enligt en ny grundlig studie där barn exponerades för grönsaker de tidigare inte gillat, visade det sig dock att barn åt mer av det de tidigare inte gillat om de fick belöning i form av klistermärken när de åt av den efter att det var slut på belöningarna. Dessutom uppgav de att den gillade maten mer. Gruppen som bara fick beröm uppgav samma grad av gillande och åt lika mycket mer efter försöksperioden. I gruppen som bara exponerades för maten ökade också gillandet och konsumtionen lika mycket efter försökets slut, men efter tre månader fanns där inga skillnader jämfört med före försöket. Enligt rapporten, som tycks vara välgjord, kan olika sorters belöningar fungera långsiktigt för att få barn att äta bättre.
Jag vill dock tillägga att om man haft mycket problem och fajter om maten kan det vara värt att först ta en period då man bara vänjer sig av med att tjata och inte pratar så mycket om maten alls utan om andra saker. Att helt enkelt göra matbordet till en neutral zon. Det funkade bra för oss.
Personligen gillar jag inte idén att muta barn att prova ny mat eller avskydd mat med sötsaker eller dessert. jag har berättat om det förr men repriserar: Bonusungarna var rysligt petiga med maten när de var mindre.Vi började med att vänja oss av med att tjata. Helt. Det var svårt. Barnen fick själva bestämma vad de kulle äta men de var tvungna att ha lite av maten på tallriken och smaka på den. Efter tre månader var matbordet en riktigt trevlig plats och barnen åt redan bättre. Alla jag pratat med håller med: det tar ungefär tre månader för tjatstoppet att ge full effekt.
Sen satte vi upp ett papper på kylen och varje gång barnen provade något nytt fick de ett streck, efter hundra streck fick de ett nytt spel (vilket de förmodligen fått i alla fall, men säg det inte till dem). De fick också streck när de gick ut med slasken eller städade. De började bevaka slakshinken som hökar och frågade rent av om vi inte kunde äta något “nytt”.
Med ens hade det blivit roligt att äta. Och det är det fortfarande. Streckmetoden behövdes bara något år. Sen började barnen tycka att det var kul att lära sig äta nya saker. Men om du har barn som är supersmakare måste du vara mycket tålmodigare och mer lyhörd. Alla kan inte lära sig äta allt oavsett mängden beröm och belöningar. Och det gäller att se till att det blir rättvis mellan barnen även när förutsättningarna är olika. (Slaskslängning kan fungera utjämnande.)
Idag, när bonusungarna är elva och tolv, äter de nästan allt och tål mer chili än vad jag gör. De älskar att prova nya saker även om de inte alltid gillar det förta gången. För något år sedan på en fest meddelade den äldste att han ville smaka ett ostron. Det gjorde han och var likblek en timme efteråt. Men han hyllades som en hjälte. Jag tror att det är dags för ett nytt försök snart …
Läs mer om barn och mat:
Kommentarer
14 svar till ”Mer om barn och mat”
Tack.
Mycket intressant! Handlar repet i Sydsvenskan om detta sen?
Jag upplever ett problem när ungarna så att säga själva skapar sina mutor, genom att redan innan maten säga “jag vill ha XX(god grej)nu/efter maten”, för då är man där likväl: “ja, men först måste du äta/smaka maten, sen kan du få russinpaket”. Vill ej belöna dem med goda grejer. Däremot tycker jag att rimliga mängder beröm fungerar och är bra. Alla blir ju glada av beröm.
Therese: Prova med pinnar och en leksal som slutbelöning! Det för fokus från maten och gör att ni har kontrollen. De älskar själva grejen med pinnarna också, att räkna och längta. Om de vet att de får något sött sedan äter de mindre. Vi brukar lägga glass etc före läggdags (fast era barn är ju mindre) eller som överraskning “för att de ätit bra”.
När Felix (min äldsting, idag 23) var ett halvår blev vi tillfrågade om vi ville vara med som kontrollfamilj i en studie om matvägrande barn. Gärna tyckte vi, och hem kom en doktorand med videokamera som skulle dokumentera vår matsituation (den matälskande Felix glupade i sig makaronipudding med god aptit). Vi besökte också institutionen och fyllde i diverse frågeformulär.
Efter något år blev jag nyfiken på hur studien hade avlöpt och kontaktade institutionen. Jag fick då veta att studien hade avbrutits i brist på matvägrande barn! De hade helt enkelt inte kunnat hitta några genuint matvägrande barn, de hade alla kunnat avföras som allergiker eller överkänsliga för något visst ämne i maten.
Mycket talande.
Jag vet! De kastar i sig några tuggor och är sen klara eller proppmätta – dvs. redo för russin eller kex eller whatever. De brukar dock äta bra båda två, men nu är vi inne i en period där vår ena dotter vägrar, den andra äter med god aptit. Men kanske kan man köra pinnarna med båda, det kan väl inte skada att en som redan äter får mer incitament att fortsätta.
Vi hade en period när det endast var korv som gällde. Punkt. Vår lösning blev att gilla läget men att köpa hem en rad bra korvar. Vi åt mycket korv under period, men alldeles utmärkt sådan. Ingen led.
Vi tog oss ur korvträsket och under många år har nyfikenheten på ny mat varit stor. (Grabben är elva).
Jag vet att det är fisförnämt, men jag är rätt glad över att det stora korvutbudet gjorde att grabben aldrig har gillat falukorv. Han fick det första gången hos mormor, han var fem år. “Sådan där farlig korv, det vill jag aldrig ha igen, mamma.”
Och det har han också sluppit.
Görel: Jag matvägrade själv och känner massor av matvägrande ungar. Men de vägrar oftast för att de gillar att ha makten. Jag för att jag var kräsen (somt gillade att bitcha). Bonusungarna matvägrade rätt mycket tills vi slutade tjata.
Matvägran kan bero på många saker, man måste ha respekt för att barnen tar tid på sig att gilla nya saker. Neofobi är ett naturligt stdiumm i varns utveckling.
Det beror kanske på hur man definierar matvägran! Om ett barn vägrar äta maten en eller två dagar, men äter nästa dag, skulle ju inte jag kalla det matvägran, men jag känner massor av människor som skulle det. Från den här undersökningen fick jag intrycket att många är oroliga för sitt barns ätande utan att egentligen ha sett över sin egen situation.
@Ann-Helen: korv är bra! Du har en klok son!
Later som ett bra tips det dar med strecken, och skont att fa dem att ga ut med soporna! ;-) Jag var valdigt krasen som barn, och skulle inte kalla det matvagran, jag smakade men klarade helt inte av vissa saker. Skolmaten var varst. Men nar mamma och pappa ville ata nagot jag inte gillade, sa fick jag nagot annat, och ibland at pappa och jag nagot mamma inte gillade sa det gick pa ett ut.
Jag har aldrig varit så glad för mutor, för jag tror att det driver fram ett ögontjäneri där man inte gör saker för att man vill och förstår fördelarna, utan för att man ska få en belöning. Har hört termerna extrinsic och intrinsic motivation på engelska, vet inte om det finns ngt motsvarande par på svenska.
Efter att ha läst Lars H Gustafssons utmärkta “Växa – inte lyda” är jag ännu mer skeptisk. Han pekar på belönings- och “duktig!”-kulturen som en bidragande orsak till dålig självkänsla och bristande förmåga att ifrågasätta godtyckliga regler.
MEN, med detta sagt, min kära har använt belöningssystem med klistermärken för att lösa potträning på en vecka och lära sällskapssjuka treåriga dottern att somna själv (även om det har rasat igen), så visst kan det funka.
Jag är bara orolig för vad det gör med förmågan att resonera kring sitt eget ansvar, sin motivation och sina bevekelsegrunder.
Mindre tjat tror jag är en lysande strategi — synd att man är en sådan surgubbe som bara vill att alla ska göra som man vill.
Kim: För att använda sig av belöningssystem krävs kunskap. Jag tycker inte heller att mutor ska användas systematiskt som enda uppfostringsmodell. Belöningssystem i form av klistermärken eller beröm är till för inlärning av nya beteenden, och belöningar var bara en del av en större systemförändring runt matbordet. Efter ett tag kan den yttre motiveringen ingå i en inre eftersom ungarna märker hur kul det är med ny mat.
Det där med yttre och inte motivation låter fint. Men är det vetenskapligt bevisat att det ena utesluter det andra? De som kritiserar beteendeterapi brukar ofta dra upp horribla avarter och pådyvla en teorier man inte har.
Vi körde en lång rad med belöningar för olika etapper för att få minsta ungen som var livrädd för vatten att lära sig simma, nu simmar han som en fisk och älskar det. Det är ju inte så att man som vuxen kräver klistermärken för att man gjort stort A i ring.
När vi införde matförändringarna var det några föräldrar som tyckte att det lät hemskt med pinnarna på kylen, och nämnde just det där med inre motivation, familjedemokrati, det fostrande samtalet och att man inte ska behandla barn som hundvalpar. Behöver jag säga att det var kaos runt deras matbord? Jag blir beklämd när jag ser osäkra föräldrar som frågar småbarn var på mackan gurkan ska ligga etc.
Jag är hemskt mycket för att man som vuxen ska vara en stark flockledare. Barnen är trygga med att vi bestämmer och tjatar aldrig om att få olika saker. Vi lyssnar aldrig på tjat och gnäll. Däremot vet de att om de kommer med förslag eller bra argument så lyssnar vi alltid.
Nu är ju alla barn olika, mina bonusungar är väldift lugna av naturen, men det är intressant att se hur samma barn beter sig i olika sociala sammanhang.
Jag gör säkerligen en ohygglig massa fel som bonusförälder, det här är mitt sätt att uppfostra. För mig handlar det mest om något så egoistiskt som att ha lugn och skönt hemma. Jag är också en surgumma, jag har bara upptäckt att tjat inte hälper särskilt bra. ;-)
Nej, att det är uteslutande dåligt är väl inte bevisat, men jag antar att du har sett t.ex. Dan Pinks föredrag “Drive”? Här: http://www.youtube.com/watch?v=u6XAPnuFjJc
Om jag minns den rätt säger han att man bevisat att monetär belöning hämmar kunskapsarbete, eftersom den flyttar fokus från det problem man har i uppgift att lösa till hur man snabbast kan få betalt. Case in point: fallskärmsdebatten.
Sådana här saker känns notoriskt svåra att bevisa, förstås.
Men det ligger nog något i det du säger; att använda kortsiktiga belöningar kan nog vara ett bra sätt att komma över den första motviljan mot vad det vara månde.
Intressant inlägg, hursomhelst, tack!
Kim: Tihi! Precis som jag förutsåg tidigare i kommentarstråden spårar diskussionerna alltid ut med bisarra skräckexempel när det handlar om KBT. Så även i denna förtjusande diskusion ;-)
Jag menar: Vad har fallskärmsavtal (som är en bisarr omotiverad ej prestationsbaserad ekonomisk belöning för vuxna utan bevisad effekt) med prestationsbaserade belöningar för grönsakskonsumtion (som alltså har bevisad effekt).
Det finns faktiskt fler studier om mat som säger en del om yttre och inte motivation. Det visade att om försöksdeltagare fick veta att en besk dryck var nyttig ökade de konsumtionen av den men gillade den inte ett dugg mer. De drack och led, alltså. Medan om de presenterades för drycken i ett trevligt sammanhang (yttre påverkan)gillade de den mer OCH drack mer. Det verkar på försöket ovan som om barn helt enkelt börjar förknippa grönsaker de ogillat med positiva upplevelser (beröm, belöning), det intressanta är alltså att det motsäger tesen med att yttre motivation/påtryckningar skapar en ond cirkel. ungarna fortsätter alltså att gilla grönsaker även när de inte får belöningar längre.
Just nu städar barnen sina rum. Jag kan lova att det inte är någon inre motivation som driver dem. De är inte mutade heller, de gör bara som jag säger till dem att göra för att de veta att det blir enklast så. Men hade det krävts mutor hade jag inte dragit mig för det. Och kanske får de en liten överraskning sen. Det viktiga är att jag slipper göra det för då blir jag en ond styvmor.