Milano: Mina matdrömmars stad

I morgon bitti reser jag till Milano över helgen. Jag ska drälla runt med min bror som bor och arbetar i Lugano en timmes tågresa därifrån. Extra glad är jag för att jag lyckats fixa fram biljetter till Leonardo da Vincis muralmålning Nattvarden – det är nämligen ett konststycke i sig att få tag på dem.

Sist jag var i krokarna, för två år sedan då vi besökte Salone del Gusto och TerraMadre i Turin, försökte jag få biljetter till Nattvarden i Santa Maria delle Grazie. Det enda sättet att boka är via en hemsida som inte gör en så mycket klokare. Det brukar sluta med att man ringer ett italienskt nummer där man genom en snorkig italiensk telefonist kan boka biljetter med minst två månaders väntetid – om man har flyt och är beredd att uppge koden på baksidan av sitt kreditkort vill säga (läs varningen).

Det var ju nu inte jag, så jag ansåg loppet kört tills jag slutligen kunde tubba mitt hotell att boka biljetterna. En hel kvart får vi där inne innan vi lotsas ut för att lämna plats till nästa besöksgrupp. Nattvarden är en gigantisk turistattraktion, inte minst efter Dan Browns succé med Da Vinci-koden.Ingen uttalad matresa alltså, men det blir säkert en hel del av den varan ändå. För hur ska vi kunna låta bli att köpa nyrostad panettone i något gatustånd? Eller att sippa campari och äta förödande många små goda bakverk till på Zucca in Galleria? Eller beställa in en solgul, krämig risotto milanese (japp, jag lovar att göra den när jag kommer hem med saffran, märgben och rubbet) Och hur ska jag kunna undvika att slinka in på det spektakulära PECK igen eller visa brorsan det glassiga Eataly? Har ni några andra oumbärliga tips får ni gärna dela med er i kommentarerna.