Min far och sangrian

Solsken, 24 grader varmt.Kvillrande fåglar, bara ben och en behaglig stillhet.

Jag har förmånen att mot en blygsam peng få äta lunch på min arbetsplats. Det vill säga hemma hos matintresserade paret K och A i vars fantastiskt trevliga hem jag arbetar.  Idag åt vi årets första matjessill och färskpotatis som faktiskt inte var cypriotisk och ärligt talat inte ens färsk. Men när A gick med jordfräsen i landet hittade han 40-talet övervintrade små knoddar som klarat vintern tack vare det isolerande snötäcket. De smakade förvånansvärt färskt och jag rekommenderar alla med eget land att spana efter fjolårspotatisen om längtan efter färskpotatis blir för stark.

Men det var ju inte alls det här dagens bloggpost skulle handla om! Långt ifrån. Och nu hittar jag ingen snygg övergång så vi kör hejaklacksstilen:

Ge mig ett S!

Ge mig ett A!

Ge mig ett N!

Ge mig ett G!

Ge mig ett R!

Ge mig ett I!

Ge mig ett A!

Vad blir det? Och det är nu ni vrålar för full hals: SANGRIA!

Men innan vi stjälper i oss sangrian tar vi en liten omväg via min far.

Min far har alltid hävdat att att det var han som uppfann grisfesten. Huruvida det är sant eller ej vet jag inte, men eftersom han ägde ett stort mallorcinskt gods redan långt innan svenneinvasionen är det möjligt att det finns en smula sanning i det. Mamma kan säkert komplettera i kommentarfältet.

Helt klart är i alla fall att min far Jan alltid varit mångsysslare med Spanien i blodet. Medan andra barn kunde säga snickare eller bonde när fröken frågade vad våra fäder arbetade med fick jag klämma ur mig ett “han är bara hemma, men jag tror han är konstnär eller arkitekt”. En kille klassen över mig var länge övertygad om att min far var kock eftersom han alltid hade en vit fiskarmössa på sig, men det är stoff till en helt annan historia.

Hur som helst, när vi ungar var lite mer än tre äpplen höga (kan jag varit 12 kanske?) kom min far på den geniala idén att ha konstauktioner hemma i Lilla Paradiset, en nedsliten bondgård dit vi flyttade någon gång under min uppväxt. Sommartid auktionerade han ut sina egna litografier och vackra gamla klockor från ett lager som min mor förklarade för mig hur de hamnade i familjen, men tyvärr varken förstod eller minns jag hur och varför.  Köparna var i alla fall glada och lediga turister som först fyllts med rejäla mått sangria som min far varje eftermiddag blandade till på vino tinto, citrusfrukter och fruktsoda. Min bror Marcus och jag stod för biljettförsäljning och sangriaupphällning vid grinden. Det kan vara mitt starkaste barndomsminne. Bitande bromsar på benen, en stilla och kvalmig juliluft avbruten av häftiga skyfall, gässen väsande i den intilliggande hagen, bullriga vuxna som skrattade så där bullrigt vuxet efter ett par påfyllningar, första-andra-tredje av min far och en allmän känsla av loj och lycklig tristess. Och över alltsammans vilade den citrussyrliga och vinmustiga doften av sangria.

Jag vet inte hurvida konstauktionerna någonsin genererade pengar till hushållskassan eller om det vi vann på tavlorna förlorades på sangrian. Men jag har allt sedan dess älskat sangria. Framför allt fruktresterna som Marcus och jag åt oss glatt fulla på, trots uttryckligt förbud.

Nu skulle det ju passa väldigt bra att säga att jag har receptet på min fars sangria här nedanför, men det har jag inte eftersom det inte finns något recept. Det satt i fingrarna. Däremot har jag okejat receptet med min mor, som säger att det låter precis som det ska, även om hon själv aldrig använt konserverade persikor. Men så här års är det ett klokare val än de smaklösa persikoskuggor som dväljs i fruktdisken. Dessutom ger burklagen alldeles lagom sötma.

Sangria lilla paradiset

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: tro mig, det går att dricka upp på två, med rejäla kopparslagare som följd

Tid: 12 timmar

Ett ungt, oekat vin från Rioja passar bäst. Helst ett märkt juven, men det finns bara ett enda i beställningssortimentet. Sådant orkar vi inte hålla på med. Välj Primicia i stället, det fungerar alldeles perfekt!

Använder du färska persikor byter du ut mineralvattnet mot fruktsoda, helt eller delvis beroende på hur söt du vill ha din sangria. Vi föredrar en ganska torr variant och receptet är anpassat efter det.

• 1 flaska ungt oekat vin
• 1 1/2 dl brandy
• 1 liten apelsin
• 1 citron
• 1 äpple
• 1 liten burk konserverade persikor eller 2 färska persikor
• 1 liter mineralvatten eller fruktsoda

1. Plocka fram en riktigt stor karaff eller två mindre. Häll i vinet och brandyn och lagen från persikorna. Blanda runt.
2. Skär apelsin och citron i tunna skivor. Klyfta och kärna ur äpplet och skär det i bitar. Skär persikorna i bitar.
3. Lägg frukten i karaffen, täck över med plastfolie och låt sangrian stå och  dra allraminst 6 timmar men gärna över natten.
4. Spä med mineralvatten eller fruktsoda och servera omedelbart.