Idag läser jag det ytterst välkomna läsarmanifestet i DN (för övrigt skrivet av mina bonusbarns begåvade mor.) För i alla pompösa författarmanifest har läsarna glömts bort. Det är läsarna som skapar författarna, inte tryckpressen, inte förläggaren, inte kritikern. Och sannerligen inte manifesten. Vid varje läsning föds ett unikt exemplar av historien, ingen är den andra lik. Varje författare föds på nytt i varje läsares upplevelse.Det är läsaren, lyssnaren, åskådare som äger historien. Berättaren lånar den bara ett litet tag.
Genom min Johan hittade jag till ett underbart ilsket, inte helt rationellt blogginlägg av Ta-Nehishi Coates där han gör upp med affirmative action inom konsten i allmänhet och teveserier i synnerhet.
I want to hear something humble about a world I can’t even envision, because here is the thing: If you tell me about that world, if you tell me something I don’t know, and tell me about it in all its lush beauty, and rank hypocrisy, I will see myself in you. You don’t have to show me my pedigree. Just show me yours. Don’t try to be “inclusive.” Just try to be human. Just tell me a story.
Så enkelt är mitt läsarmanifest, fem ord: Berätta en historia för mig. Lika enkelt är mitt författarmanifest som inte är ett manifest utan en begäran: Låt mig berätta!
Jag kanske inte lyssnar så noga på ditt svar, vi berättare är inte alltid så goda lyssnare. Men jag lovar att berätta så innerligt jag kan. För jag vill inte slösa bort vår tid tillsammans.
Jo, jag är matmänniska men mest av allt är jag berättare. Maten är bara en ursäkt. Jag kan sluta äta och leva på näringslösning men jag kan inte sluta foga samman ord som blir vackrare, roligare, hemskare i varandras närhet. Jag måste fortsätta förmedla sagor, skrönor få dig att skratta, rynka pannan, fnysa och tänka lite annorlunda; mindre eller större. Och sen får du ta berättelsen vidare.
Jag kan leva utan smaksinne. Så länge ni läser, så länge jag får skriva, så länge det smakar ljuvt och sött att kyssa min älskade är allt väl. Och det får jag göra snart.
Kommentarer
8 svar till ”Mitt läsarmanifest, mitt författarmanifest”
Å. Fint.
Jag blir allltid lite mjältsjuk och sappy när jag är bakis.
Det där var väldigt bra…väldigt bra!
Anar jag en roman i skrivbordslådan? Har du tid med det?
Men det är rätt – livet är för kort för manifest, båda vad gäller litteratur och mat. Amen To That.
Ja, manifest säger inte så mycket. Är böckerna som gör det, och läsningen av dem.
Hmm, ett matmanifest är om möjligt ännu mer pretto än ett litteraturmanifest. Det sorgliga är att alla manifesten skymmer sikten för en viktig diskussion om nutida litteratur. Fast egentligen är det kritikerna som är imbecilla. Som när en film beskrevs som ett stycke frihetlig centrallyrik.
Men läsarmanifestet var bra för att det stillsamt påminde om vem böcker är till för. Och det är inte författarna.
Men varför säger så många “korslagda morötter” om i princip all ny matlagning, och “det där är fanimej inte konst” om Anna Odell.
Förr fanns ju Hitchcock. Nuförtiden kan de inte sjunga, allt fixas i datorn. Och vad får man skriva? Stoppa Konstfack. Rembrandt kunde måla. Ingen kan laga till strömming.
Claes: Det bor nog ett litet manifest i dig också!