Morbida metaforer och jordgubbar

Jag går genom en kyrkogård varje gång jag går ner på stan. Sakral stillhet och allt det där, men det är mest för genvägens skull. Och så växer det finluden stensopp vid en av almarna, men jag säger inte var (det är i alla fall inte i själva gravområdet). Något vill jag ha för mig själv.

Idag fick jag sällskap på kyrkogården. Inte bara av vår 6-månaders som snarkade i vagnen, vyssjad till sömns av gummihjul mot grusgång och dagsregnets smattrande mot regnskyddet, utan också av en flugsnappare. Säkert var det en ung fågelfröken som nyss ramlat ur boet; den såg späd ut och dun stack fortfarande ut mellan de gråbruna vingpennorna. Flugsnappare följer samma rutt varje gång, och den här fågeln var inget undantag. Den flög från gravsten till gravsten i jakt på flygfän och andra flugsnappares respekt, från Andersson till Ekstrand, vidare till Bengtzon, Malm och Rundgren. På nästan varje gravsten vilade fågeln en sekund och behandlade urmakare, disponenter och jägmästare jämlikt i det att enkla stenar dög i samma utsträckning som höga, påkostade stenar. Rutten gick längs en drypande våt syrénbuske och så tillbaka igen.

Om inte stenarna hade stått där hade fågeln hittat något annat att slå sig ner på, men nu stod de där och var fågeln till nytta. Det gladde kanske inte Andersson et al där de låg, de var ju döda, men kanske hade de i sina liv, om vilka jag inte visste något, kunnat glädjas åtminstone en sekund över att få veta att de efter sin död skulle komma att göra livet enklare för en liten grå, ullig flugsnapparhona? Livet kanske inte går vidare efter döden (jag tillhör den trista falangen, nu vet ni det) men det måste ändå vara möjligt att kunna glädjas nu åt att den nytta man kan göra för andra kan sträcka sig bortom det där trista slutet? Gravstenen som en bild av det vi lämnar efter oss. Arvet, om man vill.

Jag köpte hem jordgubbar igår, och snart-treåringen åt två portioner idag efter middagen. Hon åt jordgubbarna med grädde och andaktsfull tystnad och när jordgubbarna var uppätna lyfte hon tallriken med båda händerna till munnen för att hälla i sig de droppar grädde hon inte kunde få i sig med skeden, med en enkel, girig, uppriktig hunger som skulle kunna vara en bild för hur livet skall levas medan vi kan leva det. Med min lilla insats (köpa jordgubbar) blev det möjligt för henne att få den stunden. Jag gjorde mig åtminstone nyttig, i det lilla, för någon annan, just då. Om vad jag lämnar efter mig vet jag just inget.