Morgon i Bilbao

Det sägs att det finns tre saker en ståuppkomiker inte får skämta om. Ett av ämnena är flygplansmat. Inte för att det är tabu, för en riktig ståuppkomiker finns inga tabun. Nej, för att allt ont har redan sagts om flygplansmat minst en gång, förmodligen flera. Det är som att stjäla godis från småbarn. Även om jag inte aspirerar på att bli ståuppkomiker drar jag därför en barmhärtighetens slöja över flygresas kulinariska utbyte.

Värre är att våra väskor har försvunnit spårlöst. Det innebär att batteriladdaren till kameran, överföringssladden, mobilladdaren samt allt det där som är absolut nödvändigt för att göra en kvinna lite vackrare befinner sig på okänd ort i Frankrike.

Därför dröjer det ett tag innan jag kan visa bilder på den fina utsikten från hotellrummet. Så tänk själv: park-med-fontän-pittoreska-byggnader-dimhöljda-låga-berg. Lägg till soldis enligt behag.

Middagen igår var en chansning som inte slog väl ut och därför förblir obloggad. Lunchen intogs på vårt hotell Sheraton och var hyfsad och framför allt prisvärd. Tre rätter, lien munsbit före och ett glas vin kostade €22. Vi drack vårt första men näppeligen sista glas txakoli. (Mer om detta senare.)

Hotellet, inspirerat av Chillida och signerat Legorreta, är det senast uppförda stora hotellet i Bilbao, jag älskar den sakrala lobbyn med oändlig takhöjd, kontrasterna mellan mörklila toner och nypontegelrött som får lyster av smarta ljussättningar. Trots vårt genuina ointresse för heminredning beslutade vi på stående fot att göra något åt den okänsliga lampplaceringen i vårt hem.

Frukosten i morse åt vi på hotellrummet. Strålande gott kaffe via room-service kompletterades med en pecorino-liknande ost, skivade ele-chorizo picante, fejkad kalvdans och pinfärska valnötter.

Nu sätter vi vårt hopp till världens bästa reseguide – Google – för att hitta ett bättre lunchställe och ger oss ut på stan för att köpa väskeersättning och promenera runt Guggenheim-muséet.