Det pågår en debatt om hur böcker bör skrivas och vem som ska förmedla information om böcker. Debatten handlar om vad en recension ska vara: boktips eller analys. För idag finns det en växande skara av läsinspiratörer. På ena änden av skalan kan vi sätta de bloggande Bokhororna, de gatusmarta entusiasterna som inger lust att äga boken. De är boktipsare och litterära äktenskapsförmedlare, inte klassiska recensenter. Varje inlägg jag läser hos dem om en ny bok är en impetus, en godmodig men bestämd knuff i den slumpvandring som är min litterära upptäcktsfärd.
Bokhororna följer alla lustläsares hederskodex: att aldrig någonsin fördärva sina anhängares kommande läsupplevelse genom att avslöja för mycket av historien. Denna hederskodex innebär kraftiga begränsningar för hur texterna kommer att se ut. Det blir halvkvädna visor, topplistor och ibland osofistikerat hissande och dissande.
Samma hederskodex hämmar de traditionella kritikerna på andra ytterkanten. Kanske är det en del av förklaringen till vissa etablerade kritikers förkärlek till att skriva om böcker där handlingen är underordnad språk, symboler och form. De tillåter recensenterna att analysera, förklara, breda ut sig och positionera sig på ett helt annat sätt. De speglar varandra och liknar varandra i så mån att de är kommenterande snarare än berättande: språk matchas av språk, ideologi av ideologi. Det är en oändligt mycket mer delikat (och kanske tråkigare) uppgift att på ett klatschigt sätt presentera en rakt berättad bok som inte tål att särskilt mycket av handlingen avslöjas. Och det förekommer ofta i recensioner att stora delar av intrigen avslöjas. Är du tillräckligt intressant som litteraturdebattör får du till och med avslöja mördaren i en av höstens bästsäljare. Allt för att hamra in din poäng.
Litteraturkritiker är en tämligen homogen skara, deras idé om vad som är den rätta läsningen och hur vi bör tala om böcker blir till en snäv mall. Och deras sätt att tala om böcker funkar inte alltid för gemene man. Om du läser vetenskapsartiklar i dagspress tillåts journalisterna knappt förutsätta att läsarna vet hur en cell fungerar trots att det är högstadiekunskap. Här krävs grafik, vrålar den ängslige redaktören. På kultursidorna bollas det obekymrat med begrepp som särartsfeminism, postmodernism och kontext. Här är recensenten alltid förmer än den vanlige läsaren. (Det mest parodiska exemplet på recensentglorifiering hittas dock i Vi Läsers artikel om Annina Rabes tygkassesamling-(Jag älskar både Annina och genombussiga Vi Läser men det där var liksom lite för mycket för mig. Vad kommer härnäst, Horace strumpsamling?)
Ibland kan man läsa en hel recension utan att ana huruvida recensenten faktiskt tyckte att det var en bra bok. Om den var omöjlig att lägga ifrån sig. Om man blir kåt av sexskildringarna, om man skrattar och gråter. På samma vis kom debatten om Isobel Hadley-Kamptz debutbok att handla om dess påstått ohälsosamma symbios med bloggen och hennes moraliska rätt att använda sitt eget liv som stoff, inte om huruvida det var bra läsning eller inte. Det klarade inte recensenterna av att avgöra. Bokbloggarna klarade det i regel galant. De bedömde boken som god läsning, och bekymrade sig inte om huruvida det var Litteratur.
Låt oss återgå till DN-artikeln. Där uttalar sig Åsa Linderborg. Först kallar hon Bokhorornas Album ett sympatiskt projekt som “man inte kan vara arg på”; i stil med en hundvalp man inte får sparka. Sen retar hon upp sig ändå. Mest på att den heliga boken blir till en accessoar och en livsstil. Att böcker läses av rent och purt nöje av den förhatliga gruppen obildad medelklass som inte förstår och älskar litteratur på rätt sätt. Åsa Linderborgs sätt. De tror att de kan göra anspråk på Litteraturen bara för att de har tid att läsa och råd att köpa böcker. Jag kan på sätt och vis sympatisera med Åsa Linderborg. Det är samma irritation som vi engagerade matnördar känner när i grunden omedvetna konsumenter köper fairtrade eller småskaligt ekologiskt som statusmarkörer eller i tron att de vinner hälsomässiga fördelar, istället för bevekelsegrunder som solidaritet eller politisk övertygelse.
Men det Åsa Linderborg missar, eller kanske inte vill se är att resultatet är det viktiga. De viktiga aktörerna, småproducenter såväl som författare, vinner i ekonomisk kraft och inflytande. Och de som konsumerar bättre mat och bättre litteratur påverkas av dem även om det kanske inte är på exakt det sätt vi initierade skulle önska. Jag vill fråga Åsa Linderborg hur i all världen hon tänker sig att den obildade medelklassen ska bli bildad om det inte är genom just läsning. Därför behövs Bokhorornas tjohoiga bokkonsumtionshets. Och därför står jag ut när Vi Läser publicerar Siri Hustvedts guide till Park Slope, trots att jag egentligen hyllar Arthur Koestler som ansåg att läsa boken och sen möta författaren var lika givande som att äta gåslever och sedan möta gåsen.
Vi måste acceptera att det finns lika många sätt att läsa en text och förhålla sig till författare som det finns läsare. Varje läsare gör historien till sin. Vi läsare tycker nog alla att ingen förstår författaren och boken så bra som just vi gör. Varje läsarrelation med författaren är unik. Ingen kan älska som vi. Ibland tycker jag att recensenterna glömmer det. Bokhororna har förstått det och ironiserar ofta över det. De sätter sina personliga referenser och preferenser över normerna för vad som är “god litteratur”. De värderar handlingen över språket. Därför är Bokhororna innerligt nyttiga i litteraturkritiken. De påminner oss om att läsning är och får vara privat och att vi faktiskt läser för att det är kul. Den kvinnliga läsaren som utmanar den oftast manlige recensenten och har mage att sätta sin egen erfarenhet i centrum.
Tro nu inte på något sätt att jag vill vara utan den djuplodande litteraturanalysen, den som ibland finns på kultursidorna. Den är rent av livsviktig, för ord och berättelser kan vara farliga och nedbrytande när de landar fel.
Låt mig ta ett exempel hur det kan gå när en på vissa områden brådmogen flicka får en för stor bok i sin famn. Inte stor till omfång, men helt enkelt för mycket att bita i. “That´s a big song”, brukar talangjägaren Simon Cowell säga och ruska skeptiskt på huvudet när en späd flicka tar sig an en hit skapad för en medelålders souldrottning med livserfarenhet att bära upp sången. Men det finns alltid en förväntan i hans blick också. Samma min hade mina föräldrar när de räckte mig Lolita efter att jag sopat rent i de barnvänligare delarna av bokhyllan. Min läsning blev svår. Jag var kanske elva, kanske tolv färgad av nyliga påtvingade erfarenheter av en vuxen mans sexualitet. I mitt skuldtyngda tillstånd – han hade viskat i mitt öra att han visste vad jag tänkte på när jag var ensam – var läsningen av boken självklar: Lolita var delaktig i brottet, eller var det ens ett brott som begåtts? Min läsning var för övrigt inte mer naiv än den flyhänte men smått kvinnoföraktande Robertson Davies som gjorde samma tolkning.
Jag glömde nästan boken, kvar fanns bara en vag känsla av obehag och ett eko av det vackra språket; inte minst de svindlande inledningsstroferna. Efteråt, när Lolita ingick i den vuxna litteraturkunniga vänkretsens inofficiella kanon, insåg jag naturligtvis att mina känslor, min tolkning var “fel”. (Edit: Här har jag lagt till citattecken eftersom det inte framgick tydligt hur jag menade annars.) Men min första läsning levde kvar obönhörligt trots alla rationella argument.
Inte förrän jag läste Reading Lolita in Tehran gick jag tillbaka till Nabokovs bok och insåg att den var ett mästerverk. Att författaren manipulerade på samma vis som den ökände berättaren, på samma vis som jag en gång blivit manipulerad. Först nu var en annan läsning möjlig. Något annat hände också, jag kunde för första gången vända min ilska utåt mot den man som förföljt mig med sina hårda händer och med den vuxnes suveräna makt pressat sin styva kuk mot en höft som ännu inte fått tonårens rundning. Ingen kan förstå och älska Lolitas historia som jag. Inte i min värld.
Kanske är det så med den litteraturanalys som betyder något för mig, att den inte behöver vara särskilt ekvilibristisk eller akademisk.Jag kan inte minnas att författaren Azar Nafisi i Reading Lolita in Tehran använder begrepp som kontext, postmodernism eller utgjuter sig över tekniska finesser. Hon är briljant, men hon briljerar inte. Hon berättar bara en historia. En historia som visar att Lolitas utsatthet är en spegling av den kvinnor upplever i en religiös diktatur där deras frihet är starkt kringskuren. Azar Nafizis bok möjliggjorde min egentliga omorientering.
För mig kan bra litteraturanalys se ut på många sätt men den handlar just om att att ge läsaren en djupare förståelse. Inte bara av en roman utan också av sig själv och sin hållning till boken. Men analysen får aldrig ta ifrån läsaren rätten till den egna läsningen. Och den i mina ögon bästa analysen är den som själv berättar en historia. Den är faktiskt lika rolig att läsa som böckerna.
Kommentarer
40 svar till ”Något om litteraturkritik: Ingen kan älska som vi”
Hördu, för min del får du gärna skriva mer off topic. Bara säger.
Och det är precis vad du gjort här!
Är det möjligt att lära sig skriva på riktigt? Eller är det helt enkelt en gåva, en fallenhet eller något som sitter i generna? Det är sannerligen inte alla texter som man bara sugs in i som alldeles nyss!
Jag blev bara så irriterad över hur vad än medelklassen gör så gör den fel. Vad är det för fel med att flasha böcker istället för handväskor? Borde inte det uppmuntras av kulturjournalister? Frågorna hopar sig. Utan bokköpare kan författare inte försörja sig, så enkelt är det. Att ondgöra sig över motiven (inbillade eller verkliga) känns lågt.
Åsa: Jag vet inte vad du menar med att skriva på riktigt. Att lära sig skriva bättre tar tid och träning som allt annat. Jag brukar inte skriva så mycket om privata saker av självbevarelsedrift. Men tack för dina fina ord.
Kritiken hotas ständigt av legitimitetsproblem, så när förmågan att ge en upplysande analys som är universellt tillämpbar sätts ifråga uppstår behovet av självförsvar, kriterier, pregnanta termer som föreslår giltighet (på allt mindre utrymme, tycks det. Det är också en faktor.) Jag tycker själv att NY review of books lyckats brilliant med att förmedla både bokkärlek och universalitet i sina recensioner, men vet ingen riktig motsvarighet på svenska.
David: Jag tror att många kritiker har svårt att förstå att man kan säga saker på ett väldigt enkelt sätt utan att anses som dum. Snarare vinner man både i språklig skönhet och i exakthet.
Jättebra. Huvudet på spiken verkligen!
Do skriver sp bra oc klokt och livserfaret och förnuftigt och jag vet inte vad. Jättebra Lisa.
Oj. Jag är mållös.
Din text är så suverän på alla sätt och vis.
Analytisk och personlig, begriplig och smart och du sätter ord på allt jag själv tycker på ett imponerande sätt.
Du skriver så befriande bra – verkligen ur en bokälskares perspektiv. Vad glad jag är över mångfalden av bokälskande röster på bloggarna, inte minst Bokhora, alla dessa positiva tips, alla dessa spontana härliga texter som vittnar om upplevelser av bra läsning. Mångfalden av röster också – det är snålt med utrymme på tidningarnas kultursidor och nog sjutton trampar de i varandras fotspår och skriver likartat om samma böcker alltför ofta. Bra litteraturkritik behövs också, men kritiken som den är idag tål i sanning att diskuteras. Man behöver vädra i de ofta dammiga recensionsrummen, släppa in nytt. Som man gör på bloggarna, och påminna sig även det inte dagsaktuella, det som gett läsupplevelser och som man kan komma tillbaka till – som många bloggare gör.
bockar och niger på en och samma gång, väl uppe igen känner jag tårar trilla…
Tack Lisa!
/Fjällmor
ååh!
Oj.
Just när jag tänker att “Det här var en klok människa” och “Nu har allt sagts” så kommer du med Reading Lolita in Tehran (en underbar bok!!) och nu börjar jag nästan gråta.
Tack.
Tack, tack, tack för alla snälla saker ni skriver, jag blir väldigt glad. Hur fick man kärlek innan man hade en blogg och twittrade? Missa inte heller Gittos underbara inlägg om girl power. Taffel har visst agerat kultursida den här helgen.
Lisa, du är helt fantastisk! Raglade utmattad i säng igår kväll och hann aldrig läsa inlägget då. Fler litteraturkritiker med ditt mod och din smärtsamma tydlighet och genren hade blomstrat!
Jag fattar inte: Vill du eller vill du inte ha en auktoritär (kanske inte det ultimata ordet, det låter lite hårt, men jag kommer inte på något bättre just nu) kritik? Av ditt inlägg att döma verkar du ju vilja ha det, men bara om den säger precis vad du vill höra?
Helt dumt var det inte hon skrev, men tänk på mig! Tror ni att hon blir lättare att leva med när ni dyrkar henne så? Lite debatt, lite kritik i konstruktiv anda, vore det så svårt? Torka tårarna och skärp er!
Bra Therese!
Therese: Jag är inte helt säker på att jag förstår din fråga. Jag vill inte ha en auktoritär kritik, jag vill ha en inspirerande kritik.
Det är inte det att slutsatserna måste stämma överens med mina (faktum är att jag går igång lika mycket på bra texter som hyllar böcker jag hatar etc). Grejen är att jag inte vill behöva traggla mig igenom knastriga textsjok som visar hur smart recensenten är. Jag vill ha en kritik som sveper in det tekniska i en berättelse och visar på nya möjligheter utan att peka med hela handen. Det gör en del svenska kritiker, gudskelov.
Jag har problem med formen hos många av dagens kritiker. Att analysen blir till ett självändamål. Då når man inte alla dem som älskar läsning, bara dem som älskar att analysera läsning. För mig som inte är litteraturvetare blir det helt enkelt tråkigt.
Finessen med Azar Nafisis bok var för mig inte att författaren talade om för mig vad jag skulle tycka. Det hade redan alltför många andra gjort innan.
Min mamma brukar alltid säga att man kan förlåta folk allt utom att de är tråkiga. Det gäller nog kritiker i högre grad än andra. Det är en svår genre och kraven är därför stora.
Edit: jag ångrar mig. Jag kan inte heller förlåta kritiker/debattörer som avslöjar slutet på en bok som inte ens kommit ut i pocket.
Hm, det där med den auktoritära kritiken dök ju upp i huvudet på mig eftersom du skrev om din första läsning av Lolita, och att du kom på att din tolkning var naiv och fel – jag tycker inte att den tolkningen verkar mer fel än någon annan tolkning, men du får det ju att låta som att det finns en RÄTT tolkning av Lolita. Som dessutom stämmer överens med din världsbild.
Jag fattar alltså att det du menar är något positivt om litteraturkritikens möjligheter att öppna upp för nya läsningar, jag tycker bara att det var ett konstigt exempel. Och att hela inlägget är tandlöst – det finns liksom inga konsekvenser att ta av någon del av resonemanget, (eller av åsikten att litteraturkritik borde vara inspirerande – vem tycker inte att den borde vara det?).
Summan av kardemumman blir ju liksom att ibland är det bra med konsumenttillvänd, light-litteraturkritik och ibland är det bra med en lite mer djuplodande kritik och all kritik bör vara välskriven och inspirerande… ja, så jag vänder mig väl kanske snarare till alla som kallar denna slutsats(?) fantastisk när jag undrar vari det fantastiska består..?
Ryggdunk och applåder!
Istället fär en nyhetssajt med matavdelning kan ni väl bli en matsajt med nyhets- och kulturavdelningar? Jag är absolut ingen matnörd men går in här ändå och letar reda på de texter som handar om annat för ni skirver så bra! Idag du och Gitto om den däringa kvinnoenergin.
Therese: Jag tror vi ska skilja på auktoritet och auktoritär. Jag vill som regel läsa kritik av personer som har mer erfarenhet av litteratur och läsning än jag.
Och ja, man kan ju lite så där modernt kan påstå att min första läsning av Lolita var lika giltig som alla andra läsningar men jag tror inte den låg i linje med författarens intentioner. Att den var naiv och “fel” var så jag kände det när jag upptäckte hur andra tolkat den. Vad den berodde på förstod jag faktiskt inte förrän långt efter det, och idag kan jag förstå att den var självklar och kanske “rätt”, i alla fall definitivt giltig för den flicka jag var då. Jag tycker att min senare läsning var mer givande. Kanske var jag inte tillräckligt tydlig här.
Azar Nafisis tolkning av Nabokov var på intet sätt unik, det var sättet hon skrev om det och relaterade till sin egen situation som var unikt. För mig. Först då kunde jag se varför jag läst boken som jag gjort tidigare. Och att en annan, för mig mer intressant läsning var möjlig. En läsning som blev mycket viktig för min bearbetning av något traumatiskt.
Jag kan inte se att någon i kommentarerna skriver att jag kommit fram till en fantastisk, banbrytande slutsats. Det här är inget manifest (inte för att de som poppat upp på senare tid varit mycket mer originella).
Jag misstänker att de gillar mitt sätt att skriva om varför vi behöver olika sorters texter om litteratur. Något som de förmodligen redan tyckte. Ungefär som jag inte alltid tycker att kritik måste komma fram till en fantastisk slutsats. Det handlar om att skriva på ett sätt som bottnar. En del kritik, den är sällsynt och underbar, är inspirerande för att den får en att tänka i nya banor. En del kritik för att den ger en nya ord och känslor för det man själv tycker.
Jjag tycker att det på sätt och vis är förfärligt smickrande och intressant att du känner ett så uttryckligt behov av att förklara för de läsare som kommenterat att texten de läst är tandlös och utan konsekvenser och att de bör försvara sitt gillande. Jag själv orkar aldrig kommentera dåliga texter om jag inte blir vådligt provocerad. OK, kära läsare vad var det ni gillade?
jag lägger verkligen inte så mycket prestige i det här. Jag var bara skrivsugen och skrev en text på min fritid om något som intresserade mig. Och det är vansinnigt kul att de flesta verkade gilla den lille tandlöse.
Nu ska jag göra tomatsallad, det förstår jag mig i alla fall på. Pussar till alla! Min man hälsar speciellt varmt till Therese!
Jag vill bara tacka för en lysande text, vi kanske skulle införa kultursöndag här på Taffel?
Litteratur (och -kritik) borde vara alldeles för viktigt för att vi ska använda den till att slå varandra i huvudet. Och Bokhoras existens utesluter ju knappast djuplodande litteraturkritik i DN. Känns lite revirpinkande. Själv har jag stor behållning av båda förhållningssätten!
Hej! Jag har nyss startat upp min nya blogg på http://haneys.blogg.se. Det vore kul om du ville titta in och säga vad du tycker om den! Just nu har jag en tävling igång som du gärna får vara med i! Ha en trevlig kväll!
Gitto: jag tycker att litteratur och kritik är för viktigt för att INTE gräla om. Vi kan ha kultursöndag lite när vi vill.
Lisa: Gräla om, definitivt! Men inte slå varandra i huvudet med, alltså banka in sin egen förträfflighet på bekostnad av andra. Ledsen om det blev luddigt.
Well, det var en bra text därför att den var medryckande och klar.
Själv försöker jag då och då läsa Bokhora och tröttnar omedelbart för jag tycker att de är så tråkiga (Sorry, men det måste man också få tycka), det ger mig ingenting att läsa om böcker där. (Och nu skulle ni ju skälla på mig och säga att jag borde läsa mer, för att kunna säga en sån sak. Svar: Det jag läst räcker.)
Dessutom inbillar jag mig att det borde kunna finnas nånting mitt emellan obegriplig/elitistisk kritik OCH boksajtstexterna om böcker.
En personlig läsning av litteratur med kunskaper bakom och mod att säga det här var bra och det här var uselt.
Recensionen måste alltid bottna i läsaren, alltså kritikern, för att det ska bli en läsvärd recension. Och det saknar man ju många gånger.
Här finns ett av problemen i dagens litteraturkritik, som jag ser det.
Men din poäng skulle alltså vara att bokhororna tar upp böcker som i sin tur gör medelklassen mer bildad? Ger tips där?
Hm. Där tvivlar jag, även om det säkert ligger någonting i det OCKSÅ.
Frågan är väl egentligen om bokhorornas (och andras liknande) skrivande om böcker är så harmlöst som du (vad det verkar i alla fall) vill göra gällande.
Kanske är det det, men risken är väl ändå att den här sortens texter om böcker tar över utrymmet i media – om just böcker – och på så sätt får vanliga läsaren aldrig reda på något om den litteratur som ligger utanför horornas preferenser?
Nu måste jag nästan kolla deras sajt igen, men nog saknas utblickar mot kontinenten många gånger, liksom omläsningar av (t ex svenska) klassiker?
Och framför allt saknar jag texter om böckerna som sätter in dem i deras sammanhang. Det kanske inte behövs om man skriver om samtida anglosaxisk och svensk litteratur, men så fort man lämnar de upptrampade spåren så blir bristerna rätt påtagliga.
Jag menar, med en genuint allmänbildande ambition borde ju även sådana läsningar finnas med?
Eller?
Vilket alltså gör att man kan konstatera att dessa sajter på intet vis någonsin kan ersätta den traditionella kritiken. Som, i sin tur, säkert kan bli bättre.
Men Karin, blir det inte lite konstigt om litteraturen är så ömtålig att inte både högt och lågt kan samsas?
Om nu bokhororna skulle hota kvaliteten på medias litteraturbevakning (vilket nog är att tillskriva dem lite väl mycket makt)så säger det väl ändå mer om medierna än om bokhora? Det blir ju lika förenklat som att påstå att vi matbloggare skulle hota den högre gastronomin.
Och frågan är om vi alltid måste ha en allmänbildningstämpel på litteraturkritiken? Måste verkligen all läsning vara nyttig och bildande?
Karin: Varmt välkommen! Åh, vad jag längtar efter det du talar om! Personligen vill jag dock egentligen läsa om en bok efter att jag läst den. Inte halvt avslöjande recensioner före min stund på tumis med boken. Jag har varit inne lite på Bokcirklar.se men jag vill ha lite djupare analyser än så, inte diskussioner i första hand utan längre texter. Lyckligtvis läser jag mycket på engelska och då finns engelska boksajter.
Men Bokhora har du nog missuppfattat lite! Var står det att Bokhora har en genuint allmänbildande ambition? Det är det som är så skönt med dem; att de läser av glädje. Så att påtala deras brister blir ju fånigt. De är varken public service eller anspråksfulla.
Jag läser då sannerligen inte i första hand för att bli allmänbildad eller för att bli en bättre människa. Jag följer inte Bokhora slaviskt men jag gillar att verkligen att de finns. För mig fungerar Bokhora som ett första filter. Korta boktips som gör att jag kan söka mig vidare. I synnerhet uppskattar jag Helena som fått mig att läsa Sarah Waters trots de erbarmliga omslagen.
Men visst håller jag med dig: Om vi skulle få Bokhora ISTÄLLET för en traditionell kritik vore det olyckligt. Om vi får dem OCKSÅ är det en stor lycka.
Med ett fåtal undantag så är de flesta jag känner alläsare; de läser deckare, klassiker, blivande klassiker, chicklitt etc om vartannat. En numera död vän som är den mest beläste jag mött brukade varva översättningsarbete av klassiskt latin, läsning av obskyra brittiska 1800-talspoeter, Jules Verne, Joyce, Biggles och Viveca Lärn.
Problemet är inte den nya bredden eller att fler skriver om böcker. Problemet är kanske att de som egentligen skriver bäst inte når ut tillräckligt.
Hmm, vi kanske ska starta en liten söndagstradition med en bokdiskussion på Taffel? Någon som är intresserad? Jag vill diskutera The Little Stranger om någon läst den.
Jag vill ha en salong! Där man ses en gång i månaden, dricker te och äter tilltug och diskuterar kultur och politik och skvallrar.
Margit och Lisa,
Det var det här stycket i Lisas text som fick mig att fundera kring det (eventuellt) allmänbildande hos bokhororna:
“Jag vill fråga Åsa Linderborg hur i all världen hon tänker sig att den obildade medelklassen ska bli bildad om det inte är genom just läsning. Därför behövs Bokhorornas tjohoiga bokkonsumtionshets.”
Annars tror inte heller jag att man blir en bättre människa av att läsa böcker, inte heller nödvändigtvis mer allmänbildad. Det enda som garanteras av läsning av någorlunda varierat slag är väl språket. Man får ett bättre och rikare språk och därmed liksom bättre verktyg i själva livet.
Och det är väl egentligen det enda trovärdiga argumentet för läsning också. Språket.
Och sen är det väl inte heller så att bokhora i sig hotar den traditionella kritiken, men för en viss sorts böcker kan jag föreställa mig att de är en viktigare kanal för förlagen än den traditionella kritiken. Lite som modebloggare vs konsumentverket testar regnställ i Råd och Rön, liksom.
Den traditionella kritiken hotas av annat, egentligen att den inte “säljer”.
Och som sagt, delvis har den sig själv att skylla.
Men jag tror ändå att det är viktigt att fortsätta med en seriös litteraturbevakning, i dagspressen. Däremot borde de kritiker som ser denna som en förlängning av den “akademiska diskursen” fundera på om de inte borde skriva någon annanstans. Det är den sortens kritik som gör att vanliga bokläsare hellre läser bokhora. Och jag vidhåller: Det finns andra sätt att skriva om böcker – precis som jag skrev tidigare.
Jag tror faktiskt att man blir mer bildad om man läser. Men jag tror inte att det är därför man läser i första hand. Det är mest en trevlig bieffekt.
Om jag ska formulera mig mer precist om kritiken: Bokläsare är oftast personer älskar en god historia. Om kritiker vill nåt ut till fler bokläsare än de som intresserar sig för den akademiska diskursen (ouch!) måste de bli bättre på att själva berätta historier. Inte så att det blir tramsigt, men så att det fängslar.
Jag tror att det är det som Therese missar. Mina läsare gillade mitt inlägg ovan för att den var en bra berättad historia och berörde. Lite reflektioner i en tämligen spretig och stundtals inkonsekvent text som jag hade putsat åtskilligt på om det varit ett formellt uppdrag. Hon vill ha en tes och en agenda. Konsekvenser. Jag är inte säker på att kritik alltid behöver ha det.
Tack Karin, nu förstår jag bättre vad du menar! Och visst, för en del typ av böcker är säkert Bokhora viktigare än traditionell kritik. Fast det tycker jag bara är bra! Jag kan bli rätt less när jag måste plöja deckarrecensioner i DN – det får man ju på så många andra ställen.
Och jag tycker på inte heller att Bokhora skulle kunna ersätta en djupare litteraturbevakning (det tycker nog ingen?). Men just därför förstår jag inte varför Linderborg är så njugg mot dem. Allt som får fler människor att läsa är väl ändå bra om man ska anlägga ett klassiskt folkbildningsperspektiv, eller? Det är ju inte så att Bokhora och andra litteraturbloggar snor läsare från kultursidorna eftersom det handlar om två helt olika segment.
Jag vet inte om jag borde krama dig, dyrka vid dit altare eller bara säga “Tack Lisa”, om man nu inte kan göra alla tre förståss. Det var iaf enligt mig en fantastisk text och helt klart en av anledningarna, förutom det att jag är en inbiten matnörd, till att jag nog alltid kommer att läsa Taffel-bloggarna.
Själv läser jag i princip exkulsivt engelska sci-fi och fantasy så standard litteraturkritiken är lika mycket värt för mig som lightgrädde, då den sortens litteratur aldrig behandlas i någon vanlig tidning. Men det är komplett oväsentligt, jag läser för att jag tycker om att läsa.
Och som ett brev på posten efter Lisas artikel lanseras idag en ny litteratursektion på Huffington Post (den site jag en gång trodde att Newsmill ville likna, oh boy vad fel jag hade). HuffPost teamar upp med New York Review of Books. En webbplats ger ny läsekrets till en ärevördig pappersprodukt som ger content och prestige till webbpublikationen. Så ska det göras!
Men varför är Huffington Post så ful?
Kära Lisa, vill bara säga att tygkassejobbet knappast var en fråga om recensentglorifiering – däremot ett typiskt utslag av det accessoartänkande som mycket kring handlar om just nu, där Bokhora och Vi Läser går i bräschen. Det kan väl vara kul på sitt sätt, men har föga med litteraturkritik att göra.
Just for the record vill jag påpeka att det var Stefan Ingvarsson som först fick frågan om att visa upp sin tygkassesamling – han är alltså INTE recensent. Han sa i sin tur att han bara ville göra det om vi gjorde det tillsammans. Så de fick så att säga mig på köpet.
Accessoartänkande kring BOKEN skulle det förstås vara. Jag har mycket mer att säga om det här, men jag orkar inte, är för jävla mediatrött idag.
Måste erkänna att jag inte läste tygkasseartikeln. Men jag tycker att det är obegripligt att det är fel att reducera boken till accessoar så fort det är “fel” människor som läser den och på “fel” sätt. jag har nog aldrig använt boken så mycket som markör som när jag rörde mig i litteraturvetarkretsar.
Jag känner också en irritation över försöken att förvandla läsningen till en materialsport. På samma vis som jag irriterar mig när matlagning blir det. Men tyvärr tror jag det är en ofrånkomlig del av utvecklingen när ett område blir mer populärt.
Annina: För övrigt är jag kanske undermedvetet avundsjuk över recensentglorifieringen. Du är en av de mycket få kvinnliga skribenter som unga vackra smarta män faller i trance när man nämner.