Oaxen. Som jag hade drömt alltså. Lusläst Gourmetrecept och suktat bilder på
musselgranité med pudrat bronsärtsmör från någon lokal bonde. Ni vet nivån.
Så åkte vi dit en vacker höstdag och åt. Kalvkinder under portvinsgelé, brinnande enkvistar och spindelkrabbegröt. Rök och speglar.
Vi åt i en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar, fem timmar och sex timmar senare fick jag notan. Jag har fortfarande inte vågat berätta för närstående vad den landade på, men ok. 2000 kronor.
Jag tänker inte berätta vad jag tänkte på när jag tre timmar senare satte mig på toalettstolen hemma.
Däremot fick jag en rumsren tanke kvällen därpå när jag hårdstekte högrev i
smör, pudrade med mjöl och kokade i vin, fond och rotsaker. Jag bjöd den tre timmar senare med några potatisar. Jag räknade priset: Med vin kostade varje kuvert 50 kronor.
Snålångesten steg över mig: min hemmamat var minst lika välsmakande och jag hade även hemma väldigt trevligt. Och jag mitt spån hade betalat fyrtio gånger mer för Oaxenbesöket!
Så jag kanske inte är en uteätare? Det krävs kanske ett slappt, icke-lutheranskt drag för att bli fullfjädrad gourmet, för att utan snålångest kunna slänga upp Visa-kortet och betala tvåtusen kronor för mat utan en tanke på att “om tre timmar sitter jag där”.
Tre budgetställen i Stockholm:
- Gunthers Korv på Karlbergsvägen serverar europeisk korv i baguette med surkål och hemgjord persiljesås. 50 kronor.
- Gelateria Italiana på Fridhemsplan serverar pastarätter som verkligen smakar hemgjort. Ca 50 kronor.
- NK:s lammkorv med chilisås och rostad lök som lättlunch. 25 kronor.
Kommentarer
12 svar till ”Njutningens pris”
Olle, jag kan på sätt och vis hålla med dig men mina fåtaliga besök på Oaxen har varit paradisiska. Värre har varit när jag bränt dryga 1000 pix utan att minnas … nej, utan att vilja minnas vad jag ätit. Oaxen är ett av de få dyra ställen i Sverige där det smakar mer än det kostar.
Oooh, Gunthers! Det är lite kallt att köa utanför den här tiden på året, men det är helt klart värt det ändå.
Och man kan få riktig senap. Sådan som är så stark att det känns i pannbenet när man äter upp sista snutten bröd där det gömmer sig en senapsklutt.
Jag kan inte förstå hur du (+ någon annan?) lyckas äta på Oaxen för 2000 kr? Åt ni bara en rätt var? Drack ni vatten?
Normalt för en krog av den kalibern (F12, Lux, MD, F/L osv) i Sverige brukar landa på MINST 5000 kr för två personer (inkl. dryck) och det är ändå rimligt jämfört med vad du får betala utomlands (på Maison Marc Veyrat har de (eller hade, det var ett par år sen jag var där) två rätter som kostar över 2000 kr PER STYCK).
Personligen vill jag inte sätta ett pris på njutning, men samtidigt måste en restaurant ha en viss nivå för att det ska vara ok.
Klockrent!
Det är som att jämföra hyrfilm med helkväll på operan. Man betalar inte bara för maten utan för en helhetsupplevelse. Jag förmodar att du åt ensam med tanke på de 2000 kronor du betalade. Mat på den nivån ska avnjutas med människor man tycker om. Inte förrän då känner man av njutningen till fullo. Personalen på restauranger i den nivån drillas lika hårt som dansarna i en stor dansshow. Maten är designad och råvarorna handplockade. Självklart måste restaurangen ta betalt!!!
Tack för mig
– jag åt (och drack) på Oaxen med vänner och bekanta. Personalen var drillad, maten designad och råvarorna handplockade. Ändå fick jag snålfrossa när jag gjorde boeuf bourgnogne. Det har inte alls med Oaxen att göra, det är jag som inte har tillräckligt kättjefulla spenderbyxor.
Men så tillhör jag även de som tycker lyssnarplatserna på Operan ger en minst lika stor upplevelse som parkettplatserna… Rent lutheranskt, jag vet. Borde jag jobba på det?
Minst 5000 för två personer var kanske att ta i. Full avsmakningsmeny med tillhörande vinmeny på F12 kostar 1990 kronor per person. Och då finns också billigare menyer. Men det är ändå mycket pengar, inget snack om saken.
Robin: Olle dissar inte Oaxen, han förklarar bara (på ett underhållande sätt) att för just honom kostar det mer än det smakar.
Om inte Operan var så hårt skattesubventionerad skulle priserna kanska landa på nästan lika mycket som en finare middag. Och då anser vissa att de hellre lägger ner pengarna på ett par bra DVD.
Fair enough!
Jag har nog aldrig lyckats äta för mycket mer än 2000 (per person) på någon svensk krog. Jag är också för snål ( eller orik) Jag håller oftast igen på vinerna och koncentrerar mig på maten. Min hjärna funkar så att jag gillar komplexa exklusiva viner med enkel mat till, och komplex mat med ett något enklare vin. I alla fall njuter jag mer per spenderad krona om jag delar upp upplevelserna.
Hade jag mer pengar skulle jag kanske inte resonera så.
Det krävs inte sällskap eller vänner för en fantastisk upplevelse på topprestaurang. Några av de starkaste matupplevelserna har jag haft alldeles ensam på lyxrestaurang. Njutningen kan till och med bli ännu större, eller åtminstone starkare, om man ägnar sig åt den alldeles ensam och helt går upp i sina egna intryck. (Oj, det trodde jag inte att jag skulle skriva.)
Jag var med! Full med fördomar men förbluffad av smakerna. Det var dyrt. Det var gott. Ibland kostar det. Ibland smakar det. Kan man unna sig att kombinera det nångång emellanåt är det tämligen klockrent.
Jag som lockade av Olle de två laxarna genom att släpa med honom till Oaxen föreslår att vi gör en budgetvariant nästa år. Vi åker helt enkelt dit och dricker champagne på deras balkong och sen åker vi hem igen. Det i sig räckte för att göra mig lycklig.
Det är något lurt med att i efterhand reta sig på att något kostar 2000 skr när man laddat i all evighet, är nöjd med det man får, och mycket väl visste att det skulle kosta 2000 skr. Är inte deta bara gammal vanlig snålhet? Man är nöjd med allting men ändå missnöjd eftersom man gjort av med pengar?
Jag håller med LFW. Det är mycket värre när man bara skall träffas i baren och ta ett glas innan man går hem och vaknar upp dagen efter och minns hur man satt på den där italienska restaurangen och beställde in ännu en flaska vin till den där pastan för 221 skr som man – för att inte stämningen skall falla – med ett leende kallar “helt ok” fastän man redan när man ser tallriken komma in med den där enorma timjansruskan på toppen inser att här har ingen varit stolt över vad som ligger på tallriken sedan 1997.