Och så blir man lite äldre…

Plötsligt slog det mig vad skillnaden var. Idag när jag lagade mat till bonusbarnkalaset tänkte jag mig dem inte som barn länge. De äter som vuxna nu, fast deras kroppar ännu är barnens pinniga och släta och ögonen ännu lite för stora i de smala ansiktena under det blanka sälsnaggade frisyrerna.

Jag skvätte vodka och generöst med habanero i salsan. Svartabönsalladen dopades med generösa mängder Valrhonakakao och balsamico, vietnamesisk kanel och koreanska chiliflingor. Några droppar whisky i mitt pulled pork.

Det skedde instinktivt, men jag vet att de kommer att tycka om det. De där barnen som en gång i tiden började gråta över små mystiska persiljeprickar i köttbullarna.

Tiden står inte stilla, inte ens i köket, den tryggaste av platser. Det enda som är beständigt är tacoskalen. Kanske en passande skrift på min gravsten.