Om att stilla nyfikenhet: svalört och uppföljning av te på rönn

Häromdagen skrev jag om te på rönnskott och hade fräckheten att föreslå ett användningsområde som jag inte ens provat på. Jag skrev om att man skulle kunna låta de bearbetade bladen dra i varm mjölk, istället för att som brukligt är låta dem dra i vatten. Nå, att göra själva experimentet är nu inte speciellt avancerat eller tidskrävande, så idag lade jag ett par knippor blad i värmd mjölk för att se vad som hände. Nu var jag lite väl generös med blad just den här gången, men mandeldoften som steg upp från mjölken var nästan bedövande stark. Smaken var däremot åt det beska hållet utan någon speciell mandelkaraktär. Jag kan inte minnas att det låg till så när bladen fick dra i vatten, då var doften inte alls lika påträngande, men smaken däremot starkare. Får fettet i mjölken mandeloljan att flykta? Här börjar vi närma oss gränserna för mitt kemikunnande.

Jag håller ändå fast vid mitt förslag. Med bara en liten dos rönn går det att få en härlig doft på ett glas varm mjölk. Det måste gå att använda på något sätt, och i kommentarerna till det förra inlägget påpekade Thomas att han någonstans läst om en milkshake med rönn så helt är jag inte ute och cyklar. Men vill ni testa så skynda: innan nattningen tog jag en kort promenad med treåringen och såg då att det knappt fanns några skott kvar på rönnarna, där var idel utslagna blad. Ni norröver har nog rönnskott ett par dagar till, hoppas ni kan göra något av det.

Nu till något helt annat. Idag fick jag min nyfikenhet stillad på en av vårens växter. Ni har säkert sett den men kanske känner ni inte till namnet: svalört. Det är en liten klargul blomma som kan invadera trädgårdar, gräsmattor och lundar och som inte är så lätt att få bort från där den trivs. Svalört är nära släkt med smörblommor, strängt taget är den en smörblomma då den ingår i släktet Ranunculus. Smörblommor brukar anses vara giftiga, men svalörten har verkligen använts som föda, nödmat då får man förmoda. Bladen kan ätas råa, och de smakar rätt OK trots en beska i botten som gör att jag inte känner för att äta dem i någon större mängd.

Även roten har använts, men här blir det lite komplicerat. Svalörtens rotknölar (birötter är egentligen det korrekta ordet) tycks verkligen vara giftiga, så de kräver någon form av behandling för att bli ätbara. De har genom tiderna rostats, kokats och torkats och möjligen räcker det för att bryta ner det protoanemonin som gör knölarna giftiga, åtminstone tillräckligt. Nu handlar det inte om något dödligt gift, protoanemonin är irriterande på hud och slemhinnor och kan ge magbesvär, men det finns förstås ingen anledning för oss att äta dem överhuvudtaget. Om man nu inte är nyfiken på smaken…

Jag åt ett par små rotknölar (stora som pinjenötter) och det dröjde sig kvar en besk, lite brännande smak i munnen och halsen, även om de inte omedelbart smakade speciellt starkt. Det påminde mig lite grand om när jag och Taffel-Robin smakade vit fetknopp bara för att få veta, och hur en lömsk, halsbrännande eftersmak kickade in först efter några sekunder och höll på att förstöra hela vår utflykt. Fast inte riktigt så illa.

Eftersom protoanemonin finns i hela plantan finns det väl egentligen ingen anledning att äta bladen heller, men nyfikenhet är till för att stillas och nu när jag vet kan jag slappna av och se svalörten för vad den är: en vårsmörblomma! Om ni prompt vill smaka på svalörten så kan jag förstås inte hindra er, men sannerligen säger jag eder, det finns ingen större mening med det.