Om de bojor som ger tanken frihet och om en olycksalig gudason

Rummeli-rummeli-rummeli-rummeli-rummeli-rumme… Under några dagar har jag vaggad av hexameter försjunkit i Aeneiden, den romerska skalden Vergilius episka långdikt om den olycksalige trojanen Aeneas våldsamma resa mot sitt öde. Då Troja föll för listen med trähästen tvangs den fromme krigaren Aeneas fly med avgudabilder i hand, pappan på sin rygg och med söner och annat löst folk i släptåg för att återskapa Troja långt borta, på andra sidan det nyckfulla och gudastyrda havet.

Sällan har väl en litterär figur tyngts så av sitt öde som Aeneas. Trots, eller på grund av, att hans mor är gudinnan Venus läggs allehanda frestelser och besvärligheter i hans väg av illasinnade, konspirerande gudar. Olympens kiv och inbördes nålstick drabbar Aeneas och hans följe med krig och stormar och krig om igen. Hans hustru dör i kalabaliken i Troja, hans älskade och trolovade Dido dör för eget svärd och hand då Aeneas mot sin vilja drivs vidare mot ett ödesbestämt, gudomligt instiftat bröllop (ett passionslöst arrangemang får man förmoda) med en latinsk kungadotter som i sin tur redan bortlovats. Till den grymme och krigiske Turnus, en vapenskramlare som, minst sagt, inte tar väl upp av att bli ratad i kärlek och politik.

Likt Job testas Aeneas till det yttersta men han förlorar aldrig lusten eller förmågan att ställa till med offerfest; gudar mutas med hundra tjurar hit och tvåhundra dit, det dödas lamm, grisar och fångar och blod och inälvor spills och slängs på eldar i en sådan utsträckning att jag ibland undrar om det inte måste ha varit i ett hangarfartyg han drevs runt på havet snarare än i några vid flykten från Troja i all hast tillsnickrade träbåtar: hur fick all boskap plats? Det offras, och det äts:

Raskt serverar dem altarets präst och utvalda unga
oxkött som halstrats på spett; Demeters förädlade skänker
fyller de korgarna med, och bjuder av vingudens gåvor.
Med sina troiska män förtär Aeneas en oxes
hela ryggrad och ädla organ som invigts till offer.

 Aeneas driver runt i jakt på sitt nya hemland, och har av en profetia fått veta att han funnit det först när ”en fruktansvärd hunger tvinga er bita i egna bord och uppsluka dessa”. Profetian uppfylls när man efter landstigning i Latien (Italien) i brist på tallrikar, bord och bestick lägger maten på speltkakor direkt på gräset. Det är hans son Iulus som i förbigående noterar profetians uppfyllande:

När de förtärt det lilla som fanns av mat, och dess knapphet
drev dem att hugga in på det tunna brödet därunder,
vanhelga dristigt med hand och käke den ödesbestämda
kakans kant, och ej spara ens dess mittersta stycke
utbrast Iulus på skämt: ”Men titta, vi äter ju borden!”

 Vergilius ville med Aeniden toppa Homeros praktverk Iliaden och Odysséen och på gott och ont märks det att åtskilliga århundraden av litterär utveckling ligger mellan verken. Vergilius broderar mer, hans hjältar är mer komplexa, de tänker och känner och drivs mer ut i krig än de söker det. Aeneiden trollband mig verkligen, inte minst genom hexameterns hypnotiskt stampande, krängande rytm som vid läsning skaver lite till en början innan den känns självklar.

En helt fri prosa blir sällan så suggestiv som när ett versmått eller andra begränsningar sätts på det. Det är som om själva motståndet, författarens vrenskande och ryckande i sina bojor kan skapa tankar och idéer som annars nog skulle förblivit ofödda. Jag (och många av er skulle jag tro) märker det när ett vitt papper skall fyllas med något. Den totala friheten är hämmande, men begränsningar kan genast väcka skrivlusten. Så är det också i köket. Jag brukar böna och be min sambo om att ge mig direktiv, i råvaror, tekniker, färger, temperaturer eller liknande för att slippa lördagsmiddagens vitpappersångest. Och så fort hon gett mig dem gör jag allt för att protestera och krångla mig ur fållan. En boja är inte bara ett fängsel, utan också ett frö.

Aeneiden slutar med en märklig envig mellan Aeneas och Turnus för att lösa tvisten om kungadotterns hand. Efter en del inbördes köpslående enas till slut gudarna om vem som skall segra. En dör för den andres svärd. Ingen misskund ges.