Om du saknar ett hjärta i kroppen men gillar harsyra, läs det här

Våren är som gjord för att ta udden av lovande litterära karriärer. Sätt en mörkt och tungt sinnad poet eller filosof på en filt i en vitsippsbacke och inom fem minuter börjar denne garanterat att producera text på grötigaste rim, en text som aldrig når djupare än att i lyriska (med några stråk av klädsamt vemod) ordalag helt enkelt beskriva vårens synliga attribut. Ordet skirt avlossas förmodligen redan i första versen, och sedan blir det ett sjå att försöka använda omskrivningar för att inte upprepa sig. Där är ljus som silas, där är koltrastens hjärtskärande strofer och där är givetvis de späda vita blad som kransa den blyga sippan. Efter en sådan fadäs har poetens/filosofens ord och verk knappast någon tyngd längre hos klientelet i de rökiga ölhallar eller caféer som vanligen är dennes scen. Man vänder ryggen till och vill nog inte veta av att det finns så lättköpt lycka på jorden.

Men det finns det, och det är nu det sker. Jag försöker att andas in så mycket av den som möjligt under mina tassande löprundor upp och ner för den längsgående ås som Vallaskogen står på. Jag springer över järnåldersvägar och rösen och ser hur naturen vecklats ut för varje runda. Jag passar på så snart jag kommer åt och riktigt trugmatar mina ögon med grönt, innan jag blir blasé (det blir man ju till slut, trist nog). Jag vet inte var just du bor, men våren finns nog även hos dig så glöm inte att gå ut och ta in den.

Jag gillar speciellt hur vitsipporna just nu blandas ut av blommande harsyra. Att harsyrans blad kan ätas vet väl de flesta, men glöm inte bort blomman. Man måste visserligen vara förhärdad – nästan råbarkad – till sinnes om man skall kunna med att tugga på en så perfekt skapelse som harsyrans blomma, men om man nu ändå gör det får man harsyrans syra i en ännu skirare och vackrare förpackning än bladen, och det vill inte säga lite.

Förra våren gjorde jag en snabbgravad lax som jag tärnade och blandade med likaledes fintärnat äpple (Granny Smith), droppade över syrad grädde och blad och blommor av harsyra i mängd (på bilden ser man att några almfrön letat sig in också). Kanske fällde jag en tår när jag gick löst på blommorna men i så fall har jag förträngt det. Nu minns jag bara hur sagolikt gott det var. Och vackert blev det också, något annat kan man inte säga. Jag fällde säkert en tår av den anledningen också. Sedan dess ser jag inte gärna harsyreblomman rakt i ögat, så jag är nog inte helt förhärdad.