Omeletten, en personlig betraktelse

Tänk att jag i så många år lät en äggsmet stelna till en hård äggstanning i en stekpanna och ändå hade mage att kalla resultatet omelett. Jag tillåter mig i Freudiansk stil att skylla mina tillkortakommanden på barndomen, då min mamma lärde mig att göra sådana vederstyggliga omelettimitationer. Smeten, menade hon, skulle hällas i en nästan kall panna som ställts på inte mer än medelvärme. Med den här metoden tar det ett antal minuter innan ovansidan stelnat någorlunda, och riktigt bra blir det aldrig. Omeletten – om jag får kalla äggmassan så – blir så homogen och tät att den riktigt limmar fast i stekpannan, och sällan har jag fått äran att stjälpa upp en omelett i en enda fin bit.

Einstein sade nåt i stil med att idioti är att göra samma fel om och om igen men ändå hoppas på ett annat resultat nästa gång. Är jag en idiot då? Nej, men jag hade lite grand gett upp hoppet och nöjde mig med ett mediokert resultat. Åtminstone tills jag fick bläddra i Julia Childs “Mastering the art of french cooking.” Där gick det helt annorlunda till, och jag fick äntligen tänka om. Numera är jag betydligt mer hårdhänt med min omelett. Plattan sätter jag på max, både plattan och pannan skall vara stekheta. Omeletten får heller inte bli för tjock, för min panna är det lagom med två ägg. Jag häller i en skvätt (ett inexakt, men mycket praktiskt mått) grädde, jag saltar och pepprar och är inte alltför snål med saltet. Smeten vispar jag om ganska energiskt med en gaffel i kanske tio, femton sekunder. Det får ju inte bli för slätt heller, lagom med klumpar ger liv och spänning åt omeletten. Och som Lisa Förare Winbladh skrivit nånstans skall saltet blandas i redan från början, det påverkar äggets proteiner och ger en krämigare omelett.

Jag generar mig inte alls utan lägger i en rejäl klick smör i den nu heta pannan och väntar tills smöret tystnat och börjat brynas. Då slår jag i smeten som genast börjar stelna. Mitt favoritverktyg för omelettmakning är en smörkniv av trä, och med den makar jag in det stelnade inåt mitten. Det gäller att se upp här, om omeletten får stelna för mycket innan man börjar peta i den blir omeletten grovt veckad i bottnen. Makandet måste sättas igång omedelbart. Alternativet att peta sönder omeletten och låta smeten rinna ner i hålen är jag inte mycket för. Jag tilltalas av tanken på att bevara omelettens topologi.

Julia Child lärde mig att stöta med pannan. Stöta och rycka, hårt och oupphörligt så att omeletten aldrig får chans att fastna i bottnen. Samtidigt skall makandet fortgå. Det kräver en del simultankapacitet jämfört med min gamla metod där jag hann göra ett par mackor under tiden, ibland hann jag till och med nicka till lite grand. Enligt Julia skall det inte ta mer än 20-30 sekunder att få omeletten klar. Det kräver koncentration. På den höga temperaturen kan det räcka med att böja sig ner efter ett tappat saltkar eller få en hostattack för att allt skall bränna fast.

Ryck, stöt och maka. När omeletten blivit någorlunda välfördelad och den ogräddade smeten börjar tunnas ut lägger jag ner smörkniven och nöjer mig med att rycka och stöta. Omeletten blir fint brynt på undersidan (men inte som på ett stekt ägg) och då det är en hel del värme på väg genom omeletten till ytan gäller det att sluta i tid, medan omeletten ännu ser lite för blöt ut. Med en slags ryckteknik som jag inte kan förklara (pannan lägger jag lite på sidan) avslutar jag med att rotera omeletten och ser till att den glider upp på pannans bortre kant. När den nästan börjar rinna över kanten är det dags för tokrycket – ett kombinerat kast och hårt ryck som viker över omelettens bortre halva till en fin halvmåne (nå, det är inte alltid det blir så vackert). Sedan åker den direkt ner på en tallrik, där den får vila nån minut.

På det här sättet blir omeletten både brynt och krämig, och betydligt mer intressant att äta än den hopplösa äggmassa jag gjorde tidigare. Det blir en och annan omelett nuförtiden, i god LCHF-anda, och det var för väl att jag fick till tekniken i tid.

Så gör jag. Men hur gör ni? Vilka är era bästa omeletttips, och vad har ni för omeletthistoria? Inga detaljer är för små eller för futtiga, jag vill veta allt!

Bilden har jag lånat från Wikipedia.