Österlen del 1

Jag är så sprängfylld av saker att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Kronologiskt kanske?

I måndags var vi, som vanligt, sent ute. Först vid femtiden var vi nere i Simrishamn för att hämta ut våra cyklar. Jag fick en barncykel, vilket jag inte märkte förrän vi hade cyklat iväg. Den bytte vi ut dagen efter, men innan dess hann vi skaffa oss en lång stunds svärande med att höja sadeln med icke anpassade verktyg. Sedan tog vi en tur till Karlaby Kro och varsitt glas vin på den lummiga innergården, eftersom jag ville visa Magnus vilket paradis som väntar efter alla tältstrapatser.

Sedan tältade vi på en brännässlig äng utanför Simrishamn, drack vin och lagade mat på trangiaköket. Burkad torskrom (skjut mig om ni vill) och klyftade kokta ägg med paprikastrimlor, citron och rikligt med brynt dillsmör. Ljuvlig spis.

Igår hade vi ambitiösa planer. Ända ned till Kåseberga skulle vi, via Glimmingehus och Hammenhög. Jo tjena. Det var motvind och uppförsbacke mest hela tiden, och redan vid Glimmingehus hade vi fått stanna och pusta ut mer än vi cyklat. Men efter den godaste öl jag någonsin druckit vid serveringen där (det var en vanlig eko-falcon…), en rundtur i borgen och en av Magnus inhandlad skärbräda med sill på cyklade vi ändå vidare mot Hammenhög. Där hade jag hört om Valnöt och Kaprifol, som verkade trevligt på pappret. Väl där fick vi riktigt dåliga vibbar. Ganska ful lokal, lummig men smutsig uteservering och en meny som mest bestod av postit-lappar över de ursprungliga rätterna. Men eftersom alternativet var Hammenhögs pizzeria så beställde vi ändå. Och döm vår förvåning när det visar sig att Magnus har lyckats beställa in den godaste vego-lasagnen någonsin! Jag tar en grillad ciabatta med feta, pesto, tomat och ruccola, och den är också riktigt god.

Efter Hammenhög bar det iväg mot Borrby. Österlens hjärta kallar byn sig stolt. I sådana fall bör Österlen gå till doktorn och kolla att pulsen ens slår. Sedan gjorde vi en avstickare mot Borrby strand, eftersom vi funderade på att tälta där. Inte en chans. Alldeles knökat av människor, så det var väl där Borrby-borna höll till. Ibland undrar jag om min människoskräck är patologisk eller bara ett alldeles naturligt svar på att människor blir outhärdliga i stora grupper? Jag lutar åt det senare.

Nu började klockan närma sig fyra, vi var dödströtta och möra och vi ville gärna slå upp tältet. Men skulle vi dra söderut, mot Kåseberga och Ale stenar, eller norrut längs kusten. Efter en dag i motvind avgjorde vindriktningen: mot Skillinge.

Häpp, nu tar datortiden slut här på Simrishamns bibliotek. Mer kommer i morgon!