På köttmarknaden i Aten

När du väl bestigit Akropolis, turistvallats runt Parthenon och beskådat alla marmorblock, pelare och statyer, ja då önskar du dig till slut något mer samtida, av kött och blod liksom. Det är då du besöker köttmarknaden Varvakios Agora på gränsen mellan Monastiraki och Omonia. Fullt tryck, åtta till sex, sex dagar i veckan.

Trots att köttmarknaden ligger så nära stadshuset och en rad pampiga hotell är området runt omkring påfallande slitet. Trafiken var monstruös och jag tror aldrig förut att jag sett en saluhall där det var tillåtet att köra in med moped mitt bland försäljarna. Marknaden låg under tak och var uppdelad i två delar med separata ingångar. I mitten fanns den mindre fiskhandeln och i en u-form runt omkring den, den större, myllrande köttmarknaden. Fiskmarknaden var ganska mörk med små lågt hängande glödtrådslampor som spred glitter i fiskfjällen och märkliga kvarlämnade juldekorationer som piffade upp exponeringarna i ishögarna. 

Fiskhandlarna for omkring och skvätte hinkvis med vatten över snappers, seabreams, bläck- och svärdfiskar. En av dem gav oss en snabblektion i hur man köns- och åldersbestämmer en krabba: blå klor – hane, röda klor – hona, vita klor – ungdom.

Köttmarknaden var en värld av män med blodiga rockar och slaktarknivar stora som machetes som glada poserade framför kameran och visade med handen på nyslaktade hel- och halvfall av lamm, get, nöt och gris. Styckningen skedde mitt ute i gångarna och kunderna stod bredvid och såg på när bitarna skars ur.

Stora grishuvuden var uppfästa på krokar och tuppar och kycklingar kunde köpas hela, endast plockade. Det var hög ljudnivå, alla försäljarna skrek för att locka till sig kunder, men stämningen var ändå mycket gemytlig. Man fick se upp var man satte fötterna, bara, så att man inte halkade på golvet.

I ståndet med kaniner noterade jag att de såldes med tuss och tassar kvar som identifiering. Det var även praxis här hemma under ransoneringstiden för att garantera att det inte var grannens katt eller hund som salufördes.  En av de godaste rätterna jag åt på Amorgos var just kaningryta med söt lök, så hade jag inte bott på hotell så hade jag nog slagit till på en.

I saluhallen kokas och säljs även soppan patsas på bland annat nätmage från kor (som italiensk trippa), svinmage och fårklövar. Klassisk arbetarmat i Aten, men den fick vänta till en annan gång, jag var definitivt inte sugen på soppa i den nästan fyrtiogradiga värmen. Vi smet tvärs över gatan och åt semesterns enda gyros och souvlaki på ett snabbmatsställe i stället.

Det gjorde vi nog rätt i, för med så bra kött på armlängds avstånd var de riktigt grymma. Där vi satt, på andra sidan Athinas, fanns plats för frukt och grönsaksförsäljning. Men den var inte särskilt imponerande, så efter att ha kastat en flyktig blick där gick vi in i de små libanesiska butikerna och köpte halva. Två tackor på vardera ett kilo, gjord i Thessaloniki.