På visit i Almedalen

Trots att jag varit där förut och borde vetat bättre var jag skeptisk till att åka till Almedalen. En fruktansvärd bastard mellan Kiviks Marknad och bokmässan släpphänt uppfostrad av en kvällstidning. En intern skvallerorgie. Visst Almedalen är allt det där, men det är mycket mer också. Sen igår vet jag bättre. Att lyssna på två riktigt bra debatter på en och samma dag kändes på samma gång omvälvande och futtigt. Jag måste lyssna på mycket, mycket mer nästa år.Om någon bjuder in mig, vill säga.

Jag var under eftermiddagen på en mycket bra debatt om “Partyknarkare” (bla Björn Fries och Isobel Hadley-Kamptz). En debatt som egentligen handlade om att bemöta och behandla och allra mest förhålla sig till unga människor med drogproblem.

Debatten på förmiddagen var en av de bästa politiska debatter jag sett, en debatt där jag fick nya insikter och ont i magen av skratt.  “Hur liberala är de gröna och hur gröna är de liberala?” Johan Norberg, inledde med en ogenerad lovebombing av Wetterstrand som person. Sedan förklarade han med emfas att det stora problemet inte alls var att en röst på miljöpartiet i praktiken var en röst på V och S. Nej, problemet var att en röst på Miljöpartiet var en röst på just Miljöpartiet.

Maria Wetterstrand var nästan lika bra, men hade nackdelen att inte bara representera en enda briljant individ (säg vad du vill om Norbergs idéer, men briljant som debattör är han). Hon var tvungen att svara för ett synnerligen brokigt, ibland småmysko parti. Kort sagt se den (debatten börjar 14 minuter in i sändning) om du vill veta hur politik borde vara.

Själv stod jag i en panelen för Konsumentföreningen Stockholm och var visserligen betydligt mindre briljant än Norberg och Wetterstrand  men har i sådana här sammanhang samma nästan orättvisa fördel av att aldrig behöva ta ansvar för något annat än mina åsikter. En lös kanon som skjuter hejvilt men är svår att attackera. Jag pratade om orsakssamband, matmyter och kan för mitt liv inte komma ihåg exakt vad jag pratade om.