En sak som gör mig förvånad är att många människor som arbetar med mat och vin är så ointresserade av hur lukt- och smaksinnet fungerar. Samtidigt som de excellerar i nördkunskap vad gäller slott och jordmån (ja, jag erkänner att jag är avundsjuk som tusan) sprids märkliga faktoider vad gäller naturvetenskap. Det märker man bland annat på den här märkligt förvirrade artikeln där man drar slutsatsen att kvinnor är bättre vinkännare för att de har fler smaklökar. Som vi alla vet har smaklökar väldigt lite med vinbedömning att göra, tvärtom är det så att supersmakare, med många smaklökar ofta ogillar besk alkohol och sträva tanniner. Det tycks också vara en myt att kvinnor gillar söta viner mer, i själva verket hade män större preferens för sötare viner. (Sen är det en annan sak vad de köper.)
I genomsnitt har kvinnor bättre förmåga att urskilja dofter än män, men det behöver inte heller nödvändigtvis betyda att de är bättre vinprovare. Det är nämligen inte heller så att (vilket jag slarvigt skrev i en kommentar, skämmes Lisa!) vinkännare alltid har bättre näsor; om man med det menar förmåga till distinktion av olika lukter. Det finns bland annat en studie från Nya Zeeland som visar att vinkännare inte var bättre än slumpvis valda nybörjare på att identifiera dofter i ett vin. Däremot var de rutinerade vinprovarna bättre på att minnas vinet om de serverades det igen efter tio minuter. Luktminne snarare än luktsinne tycks känneteckna vinexperter. Doftminne är troligen delvis medfött men kan tränas upp. Wendy Parr som ledde den nyss nämnda studien ansåg att det förmodligen var bättre att låta folk hitta doftnoter själva än att tala om för andra hur ett vin doftar. Doftsinnet är nämligen högst lätt att manipulera med förutfattade meningar.
Att gravida kvinnor skulle vara de bästa vinkännarna är en annan “sanning”,kvinnor får visserligen kraftigt förändrat luktsinne under graviditeten. men det innebär inte att de med automatik blir bättre på att identifiera viner. Känsligheten, i alla fall för vissa ämnen, tycks även variera över menstruationscykeln. I och med förändringarna i doftsinnet kanske det också också svårare att använda referenserna i doftminnesbanken.
Men låt oss aldrig glömma att de individuella skillnaderna är oändligt mycket större än de mellan könen. Överhuvudtaget börjar insikterna öka om att det inte finns benhårda gemensamma kriterier för att värdera ett vins smak, våra genetiska förutsättningar och våra tidigare erfarenheter gör oss till unika bedömare.
Och för att äntligen komma in på mitt verkliga favoritämne, nämligen mig själv: Jag har just fått reda på att många supersmakare, vilket jag ligger på gränsen till att vara, ogillar överdriven sötma men alla får inte samma effekt av apsartam (och troligen vissa andra sötningsmedel). En förklaring till varför jag faktiskt föredrar light-drycker framför sockrade. Ska omedelbart luska fram originalreferenser att slänga i ansiktet för alla som hånar mig för min politiskt inkorrekta aspartampreferens.
Kommentarer
7 svar till ”Är kvinnor bättre vinprovare?”
I Sverige (och förmodligen i resten av världen) är det lätt att framstå som vin, mat, kaffe, choklad -kännare genom att tillägna sig sakkunskapen / nördkunskapen, men sakna smakminne (och ibland även smaksinnet:-)
Därför uppstår de (för andra) roliga och dråpliga situationerna när “kännare” har fått fel vin eller ett dåligt vin med en exklusiv etikett och lovprisar detta vin.
Själv dricker jag sådant som jag tycker är gott och försöker undvika att bli påverkad av omgivningen, vilket inte är det lättaste:-)
Förutom att det förefaller lätt idiotiskt att ha antalet smaklökar som mått på hur bra vinprovare man är så fattas det över huvud taget en definition av vad som avses med “bra”/”bättre” “vinkännare”, även i denna artikel.
Är det prestation vid ren blindprovning som är att vara “bra”, eller är det att sensoriskt detektera så många komponenter som möjligt?
I ena fallet är du bra på att kombinera doft/smak/syn/känsel-intryck med doft/smak/syn/känsel-minnen och mappa till ett vin.
I andra fallet är du bra på att mappa ett mångdimensionellt doftintryck till dess alla beståndsdelar.
Min erfarenhet av provningar som fokuserar på djupanalys av viner är den att kvinnor *generellt* sett är betydligt bättre på det sensoriska än män. Däremot är män *generellt* sett bättre på att göra “matematiken” och addera intrycken till ett vin.
Betyder det att kvinnor (generellt sett) är bättre provare än män? Eller att män (generellt sett) är bättre provare än kvinnor?
För mig betyder det bara att det är jäkligt mycket roligare att prova vin med frugan än på egen hand.
Per: Så trevligt att se dig här igen :-D
Eller så beror det på att kvinnor och män faller in i olika roller (män tar expertrollen och får mer gehör) och att det hela har väldigt lite med fysiologi att göra. Skillnaderna är ju så pass små att det borde vara svårt att urskilja signifikanta mönster bara genom observation i en liten grupp.
Hur som helst var det en korkad artikel och jag tycker att din slutsats var strålande. ;-)
Ok, nu är jag förvirrad. Jag har räknat mig som supersmakare eftersom jag har extremt svårt för beska. Vissa former av beska ska jag kanske tillägga; kaffe, endiver, grapefrukt t.ex. är fullkomligt vidrigt för mig. Kål har jag däremot aldrig haft några problem med. Och aldrig har jag tyckt att alkohol i sig har någon beska.
Sött är inga problem (är det någon i familjen som uppskattar söta dessertviner så är det jag) men aspartam kan jag sniffa mig till på långt avstånd och tycker att det förstör smakupplevelsen totalt.
Är jag ett genetiskt missfoster eller är allt bara ett inlärt beteende?
Anna: Supersmakare är inte någon heterogen grupp. En del av dem är känsliga mot chili andra inte. Men som grupp betraktat är de något känsligare mot chilihetta (som inte är en grundsmak), det tycks ha ett samband med supersmakandet. En del av dem (som jag) har en låg detektionströskel vad gäller beska, men en del av dem (som jag) gillar beska. och precis som du skriver finns det många typer av beska. Det är därför jag skriver att supersmakare ofta är känsliga mot beska i alkohol och tanniner.
Att vara känslig för sötma innebär inte heller alltid att man ogillar den. Som grupp betraktat tycks supersmakare gilla måttligt söta smaker så länge de inte är översöta. Som grupp betraktat verkar de vara mindra känsliga för aspartam, men det innebär inte att alla individer i gruppen är det.
Jag ska städa lite i formuleringarna i sista stycket, jättebra att du reagerar. Det är tack vare läsarreaktioner texterna blir bra och tydliga.
Tack Lisa. Nu har jag för övrigt grön tunga och har konstaterat vad jag redan visste: jag hamnade inom gränsen för supersmakare. Och jag hittade en annan artikel där det nämndes att supersmakare oftare än andra undviker kolsyrade drycker, så fick jag en förklaring till min aversion för det också.
Anna: jag är inte heller så förtjust i kolsyra, men chili klarar jag ganska bra. det är som sagt individuellt. Fortsätt kommentera, tack vare dig blev texten bättre! ;-)